• Minns Ni ”gamla Majorna” ... där varje liten kåk har sin egen fascinerande historia. En nära 80-årig Maj-veteran berättar här sina minnen:
Gröna gatan ligger solbelyst. Små lustiga röda och gulgrå hus ligga tätt sida vid sida. De stå där så propra i solskenet, krökta väggar, nötta förstugor och trånga fönstergluggar. Allt ser så förnöjt, så hjärtans blitt och inbjudande ut.
  På vänster hand, litet undanskymd, står en gammal kåk. Den har dragit ner taket över ”öronen” precis som en nattmössa och tittar på mig under lugg med sina vitkantade ”ögon”.
  Inne på bakgårdarna hänga tvättkläder på parad. De fladdra för vinden, det är liksom viftade de åt någon. Kanske är det sommaren, som från havet och den blå fjorden stigit upp genom Majornas och Masthuggets små idylliska gator och gränder.
  Bakom ett fönster skymtar gamla mot [gammalt ord för möte enl. Bra Böckers Lexikon] bland kaffepanna, fat och dopp.
   Jag går vidare. En katt kilar ljudlöst ur ett svart hål, stannar, ser betänksam ut, ta’r ett par viga skutt och försvinner bakom en uthusdörr. Litet längre bort kommer en gammal gumma bärande en fylld vattenhink, ett levande lumpbylte, skulle jag vilja säga.
  Ännu ett stycke längre bort står en gammal man och skämtar med några barbenta flickungar. Jag går litet närmare. Jo, sannerligen är det inte Nordström som är ute och går. I damsällskap som vanligt, förstås! Jag undrar just i mitt stilla sinne, hur gammal han skall bli för att inte hålla sig till kvinnfolken ...
  Nu är emellertid Nordström ”fast” och slipper inte ur mina klor, förrän han rikligen delat med av sina gamla minnen från Majorna. Idén är inte dum, tycker Nordström. Hans ansikte lyser upp och tävlar för några ögonblick med Karlstads riksbekanta sol. Gamla Majorna, det är nämligen hans allt i allo. Om Majorna skulle han kunna sitta och berätta från det solen går upp tills den går ned utan att tröttna.
  Ja, Fredberg är ju död nu, utbrister Nordström sorgset. Han brukade annars berätta en hel del om gamla Majorna. Men vi få väl knalla in till mig och få något kallt i strupen. Det kan behövas nu i den här sommarhettan. Det ser verkligen ut, som om de gamla varma somrarna skulle komma tillbaka.
  — Nordström tänker inte flytta härifrån? undrar jag stillsamt. En skarp glimt från Nordströms annars så lena ögon kastas mot min person. Näven knytes, rösten darrar, men det är kraft bakom orden, och utan uppehåll komma de.
  — När man är född och uppfödd i en sjöstad, när man ränt omkring bland ångare och skutor från det man var en kvarter hög, när man sprungit bland bergen och de gamla kära kåkarna och nött både skinn och skor i nära åttio år, ja, då vill man inte härifrån för allt smör i Småland. Jag känner ju varje sten, varje klippa och varje kåk här ute, har hört vinscharnas rassel, och västerhavets stormar voro musik för mig långt innan jag ens kunde tala rent. Nej, som sagt, jag stannar nog kvar här i mitt gamla kära Majorna.
  — Jag minns en söndagsmorgon, när sjukhuset brände här i Majorna, berättar Nordström. Jag var åtta år då. Vi gingo, Ville Möller och jag, nedåt Betzens äng, då vi fingo syn på rök och eld. Vi voro förresten de första, som upptäckte branden. Sjukhuset var beläget vid hörnet av Chapmans- och Sjukhusgatorna; den senare kallas ju numera för Käkbensgatan.
  Elden bröt först ut i en gårdsbyggnad, vilken brukade användas som likrum. Ett lik blev innebränt vid eldsvådan.
  Det fanns ju ingen brandkår på den tiden. Det enda vi kunde göra var att genast meddela husarerna. De hade sin förläggning i omedelbar närhet av sjukhuset. De bestodo av befälhavare och tre man. En häst stod alltid sadlad och färdig för ritt, och när meddelandet om branden nådde husarerna, var det för befälhavaren att omedelbart slänga sig upp på hästryggen. Så bar det iväg Allmänna vägen fram till Husargatan, där huvudstationen var belägen. Där fanns det ju mer manskap: Tjugofem man voro inrymda där, vill jag minnas.
  — Ja, och så var det huvudbefälhavarens sak att ordna med brandskatten. Från Majberget, Barlastkajen, Gustaf Adolfs torg och Kärhuvudet, som var beläget på andra sidan älven, fyrades det av två brandskott från vardera platsen. Det gick långsamt till på den tiden. Många gånger var branden redan släckt, eller också var huset nedbrunnet, långt innan husarerna hunna anlända. Men befolkningen hjälpte naturligtvis till så gott den förmådde.
  Husarernas huvuduppgift var annars att hjälpa polisen, när så behövdes. Patrull genom Majorna gingo de ju också varje dag.
  I husarernas häststallar höllo vi pojkar ofta till. Det var att gå ärenden för befälhavaren och göra rent i stallarna ibland. Men det roligaste var, när hästarna skulle vattnas. Detta skedde ju varje dag, tidigt på morgonen och så på kvällskvisten. Det var ett stort ögonblick för oss pojkar att få sitta på hästryggen till och från stallet, skall jag säga. Litet mynt blev det ju också ibland. Två skilling var gängse priset för stallstädning ...
  År 1867 började jag hos Prytz & Vinkel. Jag hade fyllt tolv år då. Lönen var inte stor, den uppgick till tjugo skilling om dagen. Detta var den största tobaksfabriken i Skandinavien på den tiden. Den låg på hörnet av Västra Hamn- och Drottninggatorna. Så långt tillbaka i tiden fanns det ju ingen kvinnlig arbetskraft utan endast cigarrmakare som de kallades. Men de levde som verkliga grosshandlare. Tjugofem och trettio kronor i veckan, det var mycket pengar på den tiden. Och ändå arbetade de inte mer än fyra högst fem dagar i veckan.
  ”Fria månda’n” och oftast även ”tisda’n”, som de kallade dagarna, skulle naturligtvis firas grundligt. Fackföreningar eller avtal voro okända begrepp.
  Längre fram blev det ännu en fabrik, Lampes i ”Flygarns Haga”, och då först anställdes kvinnlig arbetskraft.
  Men många yrkesgrupper hade det mycket knalt. Stuveri- och plankarbetarna nere vid Kusten hade t. ex. blott obetydlig bekantskap med den runda världshärskaren — penningen. Två och femtio dagen, som de hade, var inte mycket, och om de då efter slutat dagsverk skulle ha en kanna eller ett stop brännvin, som tyvärr alltför ofta var fallet, räckte ju det övriga knappast ens till för vällingsaltet. Rusdrycker voro ju oerhört populära på den tiden. Men det var så lätt att få brännvin. Man behövde bara gå till närmaste kryddbod, där fick man så mycket man orkade bära.
  Arbetet började vanligen klockan sex på morgonen och höll på till sju på kvällen. En halvtimmes ”elvanisse”, en timmes middag och så ”trenisse” förstås. När de slutligen voro klara med jobbet, var det att hämta en kanna brännvin och sedan upp med kortlapparna. Men det var ändå roligt att leva på den tiden. Alla voro så nöjda, huru litet de än rådde om. För politiska spörsmål hade man ringa intresse.
  I Majorna fanns det blott en enda folkskola. Det var Karlgrenska skolan. Huset finns kvar än i dag men användes numera som arbetsstuga.
  Man måste i alla fall medgiva, att folket har ryckt upp sig betydligt nu för tiden. Numera äro ju de flesta nästan alltid snyggt och ordentligt klädda. Genom nykterhetsrörelsen togs ju ett stort steg framåt. Kulturen har också stigit, och litet självstudium gör också sitt till.
  Jag minns särskilt väl, det var förresten år 1884, när den första socialistkongressen skulle hållas ute på Älvsborg. Då var det kaffeservering där ute. I samma veva hade August Palm — skräddar’n, som han kallades — kommit från Tyskland och hade där nere studerat marxismen. Nåväl, de hade väl kommit ut till Älvsborg med både röda skynken och pukor och trumpeter och skulle förstås ha kaffe efter all munläderslitningen. Men nix, det gick inte. Innehavarinnan fröken Hjärta hade för längesedan flytt undan de rysliga människorna, som de kallades. Både schapp och servering voro igenbommade, så det blev inget kaffe att få den gången.
  I själva Majorna fanns det inte några speciella nöjestillställningar. Men på Heden hade vi allt som oftast besök av Circus Manski. Där brukade den slå ned sina bopålar för ett halvt år framåt. På den tiden följde alltid en lottsedel med varje entrébiljett, så att åskådaren hade en möjlighet att samtidigt vinna någonting. En kväll när jag var där, minns jag särskilt väl. En av åskådarna hade nämligen vunnit en prima ridhäst, och han hade just givit sig iväg med sin vinst, då cirkusdirektören sprang fatt honom, bockade, tiggde och bad. Två hundralappar överlämnades, och hästen vände åter till sin forne ägare. Så folket var ju inte så alldeles borta i affärer då heller.
  Men det var ju vanligt med återköp. En lekman kunde förresten inte gärna dra’ iväg hem med en cirkusridhäst. Vad skulle man göra med den ...
  Intill Eggers fanns det också ett tivoli, där varje person som löste entrébiljett vann någonting. Tolv skilling kostade det. Tivolit fanns där en tid men flyttade sedan till Skojarebacken, nuvarande Sprängkullsgatan.
  Någon fiskhamn fanns det ju inte på den tiden. En herre, som kallades Malte Hedberg, [säkerligen menas Halte Hellberg] gick i stället omkring och talade om, när fiskauktionerna skulle hållas. Och när makrillen gick till, vallfärdade man från Haga och Annedal. På söndagsmorgnarna var det rätt lustigt att se på folkströmmen. Vid femtiden var folket uppe och drog mot Majorna med sina kassar. Och så gick fiskkommersen till klockan nio, men inte längre. Sedan bar det iväg till staden med kassar och korgar fyllda av fisk.
  Vid större högtider var man särskilt snäll mot de fattiga. De stora företagen ute i Majorna, såsom Carnegie och Kusten, hade t. ex. alltid för sed att varje julafton sända ut en man, som stod vid Majviken och delade ut till de behövande. En skopa kex, ett talgljus, ett skålpund kött, litet snuspengar d. v. s. några kopparslantar, delades ut. Man var inte så nogräknad på en sådan afton.
  Vid midsommar var det alltid vanligt att få dansa gratis nere på Kusten. Majdrill, kallades det.
  Ja, det finns ju så oändligt mycket mera att berätta om gamla Majorna, slutar Nordström. Varje kåk har sin egen lilla historia. Men allt det där få vi väl tala om en annan gång. Säg vad ni vill — Majorna är ändå det verkligt gamla Göteborg.
Göteborgs Morgonpost, Av Gregor, 22 juli 1933