| · Namnförklaringar och annan information: |
| · Kuriosa och övrigt rörande Majorna: A-N, O-Ö · Bilder · Uppdaterat |
| • Jag
har frågat lelle-Kal, som är född och fostrad i Majorna,
om han kunde berätta mig något om denna stadsdel. Efter en lång
paus, avsedd för tankeverksamhet, förklarade han milt, att det
kunde han ej. Nej, alldeles icke. Men det är en mycket fin stadsdel
— slöt han sitt innehållsrika anförande. Man kan alltså lugnt utgå ifrån, att Majorna är en fin stadsdel; ty lelle-Kal far icke med osanning. Och även den, som är född ett stycke ifrån Karl Johansgatan med omgivningar, kan vandra omkring i dessa gamla ärevördiga kvartér och finna ut det fina i kråksången. Det är en hel del trevnad med Majorna — och hur mycket som är förstört där uppe, så finns det ännu gamla skönhetsbrunnar att ösa ur och kärvänliga ställen att uppsöka. Man skall invända, att gamla kåkar och smala, krokiga gränder ej kunna utgöra en skönhetsbrunn, och det är så till vida sant. Men det är ej blott dessa tak och tegelpannor och gavlar och kullerstenar och lutningsförhållanden m. m. som göra Majorna till vad det är — ännu i dag. Det är något i själva luften och det är i ljuset över bergen däruppe, det är i blänket från älven, i det farande diset från fjorden, det är i gamla märken och tecken, det är i lukten också förresten. Och i de ansikten man ser däruppe ligger gångna generationers erfarenheter och undermedvetna tradition som ett uttryck, besläktat med själva platsens, för aning och känsla tillgängliga innehåll. En gammal gumma som man möter i en backe, knogande uppåt för tusende gången på samma hala stenläggning där hon sprang som barn — hon riktar ett moment sin ljusblå blick på mig, och i den har samlat sig allt som har med den ålderstigna stadsdelen att göra: kustatmosfären, ljuset över blanka berghällar, älvblänk, kafferökar, takdropp och dimma och solglitter; det är ett intimt, starkt lokaliserat innehåll i dessa gamla ögon, som i de många åren tagit till sig av de bilder, som trakt och dagsväder och människoverk åstadkommit. Och som på ett egendomligt, försiktigt sätt hålles samman genom tiderna; blir till platsens själ eller ande eller vad det nu skall benämnas; blir till något, som har skönhet och ur vilket man tager som av en ej sinande behållning; blir begreppet Majorna, fylligt och enkelt och vältaligt, envist och segt, passivt motståndskraftigt mot främmande ingrepp, ömt om sin prägel mera än någon annan stadsdel i Göteborg varit. Och detta blir man böjd att tillskriva så enkla orsaker, som att utsikten från dessa gamla bergknallar är så starkt fängslande! Den som levat sig in i den fria blicken uppe från höjderna och som känt dofterna från havet under vårdagar eller från älvens glidande vatten, den som sett skeppen komma och gå och anat deras vida vägar, den som känt lusten att leva inför den manliga verksamheten i en blåsig marin, där skutorna vagga i fjordens krabba takt i den fuktiga luftens ljusbrytningar; den som hört varvens eggande musik av hammarslag och måsens vårskri över sitt tak däruppe — den kommer in i en tankegång, tänker jag mig, som med förnöjsamhet och trofasthet kretsar kring den bergsknalle och den gränd, där hans väderbitna hus ståndar. Det är också välgörande att finna fram till de reliktkvartér, där de äldre Majornas liv ännu leves på gott och ont. Det främmande inslaget av byggnader, yrken, näringsdrift, trafik och personer är ju redan så starkt och mäktigt — och tiden sådan den är till sitt väsen, tillåter ej något större fjäsk med ideella värden. Mycket av vad som än finns kvar av det forna Majorna är med säkerhet dömt att försvinna, men en hel del ligger ännu rätt tryggt undanstucket, och — vad som med glädje kan noteras — krafter äro i verksamhet för att rädda en del mera typiska stadsbilder genom lagstiftningsåtgärder. En dag, när regnskurarna svepte om göteborgsbergen på känt, utförligt och omsorgsfullt sätt, tog undertecknad mod till sig och återupplivade några gamla promenader i Majornas högre belägna kvartér. Vätan var ej missklädande — i synnerhet ej, när under en nådafrist molnen släppte taget och lät den klaraste guds sol belysa de glittrande taken. Det är emellertid ett omfattande företag att fördjupa sig i Majornas gator och gränder. Man hinner ingen väg — ty i varje liten gård skall man titta, i full tillförsikt att finna säregna interiörer och överraskande trevligheter. Och där finns också allt, vad en mänsklig fantasi kan få ut av den intima gårdsplatsen. Uthus, tillbyggnader, små avsatser, trappor, svalgångar, gluggar, tornliknande saker, duvslag, mattbommar, paviljonger, balkonger, verandor och utsiktsplattformar, arkitektoniska detaljer, som förnöja själ och sinne genom sin naivitet och outgrundlighet. Man kan vara säker om, att om möjlighet är för handen, går en stig eller ett prång från en sådan liten gård ut till en utsiktspunkt, där älvpanoramat vidgar sig i sin glans. Och ofta står ett förtjusande trevligt gammalt fläderträd just i hörnet vid ett sådant prång, blommande tappert från en böjd och murken stam, skänkande vällukter med en givmildhet, som är nästan för välmenande. Och trappor, trappor! Många smala, krökta, ledande upp till bostäder, vindskupor och kyffen under tegeltakens buktande formationer. Man undrar i stillhet, vilka som gå i dem och vad de föra upp till för människoöden. Skulle man gå här uppe för att samla arkitektoniska värden bleve det mest detaljer — och kuriosa i konstruktionsväg. Men ett och annat hus duger nog som modell här uppe i bergen. De mera representativa Majhusen finnas dock i de lägre belägna kvarteren. Det Gatenhjelmska huset kan man ju helt bortse från, såsom varande utom konkurrens och redan föremål för en hel litteratur. Men man kan ju erinra om den gamla krogen vid Kusttorget, den tvåvåningsträbyggnad som är hörnhuset mot Karl Johansgatan. Det är en god gammal byggnad, som kan tjäna till föredöme och som tills vidare torde vara räddad från risken att vandaliseras. Medan dylika fall föresväva kan det bemärkas, att en del gamla präktiga sjömanshus vid Karl Johansgatan eventuellt komma att stå som reservationer — bland vilka man hoppas att ovannämnda får medräknas. Mera omfattande äro planerna på ett reservationsområde bakom Gatenhjelmska huset. Där ligger den verkligt karaktäristiska Ölgatan, som med samtliga hus och kåkar i omgivningen tänkes i framtiden få ligga som ett visserligen bebott, men fullt konserverat stadsparti. Trakten vid Gatenhjelmska huset kommer eljest en gång att bli mycket förändrad. Den planerade tunneln under Stigbergsliden skulle bl. a. här få sin uppfart från Långgatorna. Gamla Varvsparken där mitt emot är det nog meningen att i möjligaste mån bevara, fastän den på stadsplanen är utlagd i byggnadstomter. Dess tillvaro kan anses tryggad, om också det beramade Sjöfartsmuseet ute på bergklacken över Oscarsgatan blir särdeles närgånget. Men vad man sedan kan skåda från Varvsparken ända ut till Carnegieska bruket och vad där ännu finns av gammalt — det får vika för det, som komma skall. Table-rase! Hamnanläggningar — kajer, moderna hamntekniska anordningar; utvidgad rangerbangård för Fiskhamnen, vars utbyggnad redan är ett faktum — väster om Fiskhamnen med sannolikhet en djuphamn, vars pir skulle börja ungefär där tullstationen i älven nu ligger och sträcka sig till nuvarande Bark & Warburgs och i vilken bl. a. Englandstrafiken skulle förläggas; vidare, enligt ett utarbetat förslag i stadsplanen, Oscarsgatans framdragande till Carl Johansgatan med utmynnande strax öster om Spårvägsstallarna — och slutligen det mest fantastiska i dessa stora omstörtningsplaner: den projekterade högbron över till Lundby, vars kolossala landfästen redan skulle imponera, och under vars spann de stora fartygen skulle kunna gå fram. Allt detta och mycket mera har man att räkna med i det framtida Majorna — och man bävar för allt det, som är ömtåligt därute och som man gärna önskade bevarat. Jämfört med dessa planer, som i hög grad komma att förändra stadsdelens fysionomi, finner man oskyldigt och fridfullt förslaget att med Majorna skall hädanefter endast förstås kvarteren väster om Bangatan, det vill säga Majornas första, andra, tredje (och fjärde?) rote. Masthuggsbergen, som äro Majornas femte rote, skulle kallas Stigberget, sjätte roten Olivedal, sjunde roten Kommendantsängen. Häremot är väl knappast något att anmärka — de äldsta delarna av Majorna äro ju belägna omkring Karl Johans kyrka, och en förnäm begränsning av begreppet kan ej skada. För att nu återvända till den regndigra, men icke obehagliga promenad, som vi påbörjade, så har den utsträckt sig till en punkt, där Seglaregatan slutar blint med en härligt fri och vacker utsikt över land och vatten, gamla tak och lummigheter. Det är en plats, där man med fördel kan vistas en lång stund. Framför mig har jag älven, vattnet med de stora möjligheterna — och bakom mig en av Majornas yttersta utposter, fullt bemannad med ett myller av pojkar — sannolikt av den riktiga sorten och sannolikt även med möjligheter. Det är, trots barnaleken, en ro härute, som man finner på få ställen i denna stad. Och fastän jag kan med handen nå det starka livet, som ligger där nere, ser det märkligt avskilt och avlägset ut. Här är helt nätta saker att se på i omgivningen. Allt har en gammal hederlig Majprägel — och den makadamiserade vägen, som representerar kulturens framträngande, är övervuxen med ruderatväxter — Polygonum, Artemisia, Sedum — och ser sannerligen helt bortglömd och bortkommen ut. Runtom växa i måttliga, men älskvärda portioner fläder, kastanje, björk; och här är klippor och duvslag och potatisland och hönsgårdar, och här komma fruktsamma mödrar ut i solskenet och hänga blöjor till tork på linor, från vilka de kvittrande sparvarna flykta; och här vrida sig väderflöjlarna, och här är en liten enkel bit av Majorna och av hela livet. Långsamt går det att skilja sig från denna utsikt i klippstaden. Genom Gråbergsgatan, där en person med fin uppfattning av det passande etablerat en karamellbutik, följer dock troget det goda maj-livet, vandrande gubbar möta och barnen ränna i portarna som lössläppta kaniner. Uppe på fyrlyktans järnstativ sitter en våt skata såsom en vakt mot allt främmande — och i känslan av att vara outsider tar jag endast blygt i betraktande de älskvärda små trädgårdar, som skymta. Där var en med järnurnor på grinden, grön skymning under körsbärsträden och vackra vita snäckor lysande mot det gröna gräset, i bästa ordning. Genom Mariebergs stilla kyrkogård, där rödstjärtarna fladdra över de mörka gravarna, kommer jag åter till framtidens Majorna. Där är Galateagatan med sina förträffliga nybyggen — Krukmakaregatan med sitt vackra perspektiv, visande i avskärning Karl Johanstornet med ärg på taket och guld i toppen; där är det blivande, betydelsefulla centrum, Karl Johans torg med allt vad därtill är anslutet. Det är ej liktydigt med vad jag nyss stod och fördjupade mig i, det jag nu ser. Men det är tanke och känsla i det som här växer fram, och byggnadssaken här ute är i goda händer. Det nya Majorna är ej likt det gamla; men det visar allt tydligare en fysionomi, som har vackra och försonliga drag. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, C. T. H[olmström], lördagen 1 juli 1922 |