• Kalle
Grönqvist var i högre grad än Kellmodin
bunden vid Majberget. Grönqvist bodde nämligen under många år
i en liten stuga på den så kallade Mossen ovanför Mariebergs
kyrkogård och företog därifrån varenda dag och i alla väder
sina tournéer till omgivningarna, till staden och Haga.
Representerade Kellmodin skaldekonsten, företrädde Grönqvist
musiken. Var Kellmodin pekoralist på lyran, var Grönqvist det icke
mindre på fiolen, men båda de så uselt trakterade instrumenten
tjänade endast till att maskera ett tiggeri, vilket gav sina utövare
ett torvtigt levebröd.
Var Kellmodin den med stora later uppträdande bombasten —
en simpel vrångbild av en skald, som företrädesvis vände
sig till den burgnare publiken och som levde och dog i föreställningen
att han var en stor skald — var Grönqvist den stackars birfilaren,
som spelade och sjöng i portarna och på bakgårdarna för
en slant och en sup. Båda hade kommit vilse i livet och båda hade
blivit ett par av dessa gatans ryktbarheter, åt vilka människorna logo
ett medlidsamt löje.
Kalle Grönqvist var emellertid den mest populäre av de båda,
även om han inte vid anblicken var lika festlig som pekoralisten. Ty Grönqvist
var humorist och alltid glad, hur eländig tillvaron än kunde synas.
I sin flottiga, av årens många vandringar nedsmutsade habit, vilken
fått en färg som ej kan beskrivas, drog den lilla magra figuren linkande
från gård till gård, följd av en flock barn i olika åldrar.
Hans oskiljaktigaste följeslagare var en fiol, vilken lika illa hanerats
av tidens tand som ägaren. Om den någonsin frambragt en äkta ton
vet jag inte, men i mina ungdomsår hade ljuden som kommo från de slitna
strängarna inte mycket med musik att göra.
Det var inte heller som stråkvirtuos den gode Grönqvist
vann sina lagrar. Det var som rolighetsminister och som sångare. Rösten
var visserligen lika hes och skrovlig som fiolen, men han var ogement rolig, när
han stämde upp sina slagdängor, av vilka denna, som förmodligen
satts ihop i hans egen fantasi, var den populäraste:
Första maj, du,
Aj aj aj, du,
Får du klaj*, du,
Stekter haj, du,
Och blir jag galen
Och blir jag vred,
Jag tror jag river hela rucklet ned,
Första maj, du,
Aj aj aj, du.
osv.
[* klaj=stryk]
Omkring den spelande och sjungande fjanten slogo barnen en ring och
ju högljuddare barnskaran skrattade, ju våldsammare blev sångarens
mimik. Han förvred ansiktet till de mest urkomiska grimaser och när
han slutat sången och gned sin fela i ett slags mellanspel, kom det ett
ideligt brummande över hans läppar, alldeles som när en humla surrar,
och hela det smutsgråa ansiktet lyste av godmodighet.
De äldre, som till äventyrs stannade för att lyssna,
hade mest roligt åt barnskaran. Och det nöje, sångaren beredde
de unga, var bara det värt en slant. Barnen utgjorde hans trognaste och tacksammaste
publik. De tyckte om honom och han om dem. Han bara skrattade, när de skämtade
och drevo sina skälmstycken med honom. Han gjorde ingen förtret. Därför
blev han de ungas favorit.
För det mesta höll Grönqvist till på gårdarna
i förstäderna under 1870- och 80-talen, men någon gång förirrade
han sig in till staden, där han sjöng för emigranterna i portarna
vid Sillgatan och för brännvinskrogarnas gäster. Som det eländets
förkomna barn han var begärde han inte mycket av livet. Och för
honom som för så många andra stackars urspårade fick den
vita druvan, stundom till övermått, sprida en konstlad glädjes
skimmer över en till synes meningslös tillvaro.
När Kalle vandrade hem från sina utfärder till staden
var han stundom ganska väl stagad, men han gjorde aldrig någon för
när, ställde aldrig till bråk och kom aldrig i delo med polisen.
Han störde aldrig grannarna och i den stuga han bodde gjorde
han alltid rätt för sig.
Om sitt förflutna liv var han föga meddelsam, men liksom
andra original omspanns han av en del legender.
Det sades att han av olycklig kärlek blivit fnoskig, men om det
är sant, vet jag inte. Om han någonsin kunnat spela sitt instrument
med någon vidare fermitet vet jag inte heller, men fiolen blev på
sitt sätt en utväg till ett levebröd, men också till ett
mångårigt dagdrivareliv.
Sedan några år är Kalle Grönqvist ur tiden.
För de äldre göteborgarna, som minnas honom och som kanske i barnaåren
haft roligt åt hans tokerier, är han en förbiskymtande skugga,
en grotesk figur från det gamla Göteborg, vilken inom kort skall vara
helt förgäten.
Det gamla Göteborg, Fjärde häftet, C. R. A. Fredberg, 1919,
s. 111-113
• ”Calle Grönqvist”, spelmannen, var en annan underlig figur.
Hans verkliga namn var August Grönqvist. Han var född i Majorna den
28 mars 1834 och avled ogift den 1 februari 1891. Tillsammans med en man som allmänt
benämndes ”Snus-Abraham” bodde han då och var kyrkoskriven
i huset Maj. I rot. n:r 227 på Majberget. Där hade han rätt länge
haft sitt stamlokus, men tidigare hade han bott i ”Bryggar-Petters”
lilla, nyligen rivna hus, 3 rot. n:r 2 B vid nuvarande Kabyssgatan, tillsammans
med en skomakare Karlsson och en egendomlig figur, som gick under namnet David.
Annars drev Calle Grönqvist omkring lite varstans i staden och spelade på
sin färla. Stråken förde han vanligen med vänstra handen
över fiolens enda sträng. Det blev en jämmerlig musik, och lika
eländig var den sång, som musiken skulle beledsaga. Under de mest komiska
grimaser sjöng han sina visor, som han själv hade hittat på. Varenda
majbo kunde härma honom. Till hans bravurnummer hörde ”Majvisan”,
som började så här:
”Aj aj aj du, första maj du,
får du klaj du, stekter haj du”
och sedan fortsatte i den stilen. En annan visa, som han sjöng, inleddes
med en strof som denna:
”Du kan väl veta, ditt arma fä,
att stadspolisen vill ha lite me’
som en haj du, i kavaj du,
hajombaj, du, hos fru Skaj du,
får du klaj du, i kavaj du,
stekter haj du.”
”Fru Skaj”, som Calle Grönqvist hotade med, var fru
Sky, som bodde i Röhsska huset vid Allmänna Vägen.
Troligen var det mindre musiken och sången än den skiftande
mimiken, som avlockade åskådarna den ena skrattsalvan efter den andra.
Att musiken, som ibland utfördes inne på värdshusen, var en förevändning
för tiggeri, behöver kanske inte tilläggas. Visst tog ”Calle
Grönqvist” sina tårar men för polisen klarade han sig alltid.
Han var ett halvfjolligt original, ovårdat klädd men godmodig i sitt
uppträdande. Alltid hade han en hel flock med skådelystna barn i hälarna.
Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 306-308
|