• De flesta av den tidens majbor — och stadsbor med förresten — kände denne jätte [poeten Fritiof Kellmodin], som med gravitetiska steg trampade gatorna. Redan habiten kom folk att vända sig om efter honom. Han var iklädd höga kragstövlar, vars skaft antydde att de en gång varit av blankläder, vidare en tunn vit lärvströja om sommaren och på huvudeten sliten skarpskyttemössa, vars stormremmar voro knutna under hakan, antingen vädret var blåsigt eller milt. En röd halsduk och en genomrökt kritpipssnugga hörde för övrigt till. Under skärmen växte ett par mörka yviga knävelborrar och ett pipskägg, som påminde om Napoleon III.
  Figuren var verkligen klassisk. Och intresset för honom minskades ingalunda därav att han var ”skald”. Det vill säga: i sin egen tanke och enligt förstadsmadammernas mening var han intet mindre än en göteborgsk Tegnér, men för alla andra var han den store — pekoralisten, den störste kanske som trampat våra gatstenar.
  Som sådan var han beundransvärd, den gode Kellmodin. Ingen annan hade lagt i dagen en sådan originalitet i det rent rosenrasande som han, ingen visat ett sådant sublimt förakt för tankens, meterns och rimmets lagar.
  Denna vrångbild av en skald bodde en kort tid i en av kåkarna häruppe [på Majberget] och vad själva skaldeboningen beträffar var den bestämt inte sämre än den koja, i vilken Lidner på sistone hade sin varelse. Men om somrarna flyttade han sina tarvliga penater till en gammal båt, vilken han lyckats komma över på något outransakligt vis. Båten förtöjde han vid Röda sten, under det han företog sina tiggarfärder i staden; men om kvällarna rodde han den ut till Svinholmen vid Älvsborgsfjorden. Där bodde han i lä om holmen, så länge sommaren varade. Om hösten, när rusket kom, var denna flytande bostad mestadels stationerad vid Röda sten.
  Första gången jag stiftade bekantskap med Kellmodin på nära håll var när han inför min släkting ventilerade en avhandling om ”oskicket att spotta i lovart”, som han författat och som han sedermera fick införd i en göteborgstidning, naturligtvis med lämpliga kommentarier.
  Jag begrep inte mycket av detta opus. Prosan var nog inte heller Kellmodins rätta fält. Men när han, livad av en ”nubbe” och en pipa blader ur sin gästfrie värds tobaksschatull, med dånande brännvinsbas stämde upp följande hjältedikt till en melodi ur Johan Jolins komedier, kom jag i idel hänryckning.
  Dikten kallades:

Marsch på Carl XII:s dödsdag
För hundra år och femti till i Carlars tid,
Då small ett skott, som slöt vår Carl den tolvtes strid;
Han föll vid Fredrikshald, men anden han står opp
Och svänger rostad värja över nordens kropp.
Tra la, la rung, rung, rung,
Tra la, la kung, kung, kung,
Som svänger tapper värja över nordens kropp.

Till skallgång manar skuggan, som på fästet står,
Sin gamla, goda pamp den vännen Turken får;
Hur han steg upp ur grav, det borgar västerns glav,
Men dimmig skrevar skuggan över Ålandshav.
Tra la, la gung, gung, gung,
Tra la, la rung, rung, rung,
Och hjälteskuggan skrevar över Ålandshav.

Hur är det, gossar, har ni mistat arm och ben?
Välan! gör som Croaten, skjut på stumpar se’n!
Där krut och damm och slag ge akt åt frihets kamp,
Hör där min röst och hör på slagen av min pamp.
Tra la, la rung, rung, rung,
Tra la, la kung, kung, kung,
Hör slagen från vår Carl den tolvtes pamp.

I Stockholm träder kungstod upp för Sveas stam,
Och manar nord i med- och motgång blott gå fram;
Om vi på stället stå, vi snart tillbaka gå,
Ty mod i anda, nerv i kropp, om våld vi slå.
Tra la, la gung, gung, gung,
Tra la, la rung, rung, rung,
Blott mod och nerv i kropp, om våld vill slå.

I djupa rotar manar högtidsstund att gå,
Lik’ gott om rock är röder, viter eller blå;
Men upp med svenskt banér, så dagen mot den ler,
Och plats för bussar blå i gula bandoler.
Tra la, la gung, gung, gung,
Tra la, la kung, kung, kung,
Och plats för bussarne i bandoler.

  Det var poesi, det! Det var annat än de veka, sentimentala verserna av Kellmodins poetiske själafrände ”skaldeynglingen Chronvall”, som i samma veva diktade om ”Austrias brand” och som på sina irrfärder genom Sveriges land också uppvaktade majborna och fick kaffe med dopp och en hel riksdaler för ett knippe ”dikter”.
  Carl den tolvtes-marschen slog så livligt an på vår sjöbuss, att ”skalden” fick en hel tredaler för en avskrift och en ”nubbe” på köpet.
  Det var många han uppvaktade i Majorna med sina pekoralier och naturligtvis var namndags blåseriet honom inte främmande, eftersom detta betalade sig bäst. Hur detta tog sig ut framgår av en hyllningsdikt till en sömmerska, vilken började så här:

Hell dig bland klassiska ruiner,
Du telegrafens original!
Du klar som midnattssolen skiner,
Och fjärran skild gör du mig glad.

(...) Pekoralisterna ha i allmänhet ett berömt föredöme. Så ock Kellmodin. Hans var Nybom och Viktor Rydberg, särskilt den sistnämnde, vilken som vi senare skola finna, i hög grad intresserade sig för pekoralisten.
(...) Ovan anförda citat ur Kellmodins rika alstring få vara nog. I stället några ord om hans personliga förhållanden.
  Fritiof Kellmodin— född 1831 — var tygmästareson från Nya varvet. Han kom in i den forna lärdomsskolan vid Västra Hamngatan och skulle gå den lärda vägen, men befanns för klen i sina stycken och sattes därför i affär. Sedan han ärvt några tusen riksdaler grundade han och en kompanjon en handelsfirma, men den härligheten varade inte länge. Firman stoppade och Kellmodin fick vegetera. Släktingarna satte honom på ett fartyg i akt och mening att sända honom till Amerika, men i England gav han planerna på båten och så kom han hit igen.
  Innan han fått skruven lös deltog han, som så många andra göteborgare i skarpskytterörelsen. Hans ståtliga gestalt uppmärksammades lika mycket som hans präktiga basröst, vilken gjorde sig bra i de stora körer, som Israel Sandström, den blide tonskalden och organisten i Christinae, organiserat under namnen Sångens vänner och Amatörernas sångförening.
  Snart tändes emellertid gnistan, som han själv sade, och han började att fabricera vers. Genom dessa och andra egendomligheter kom man snart underfund med att den stackars mannen fått en skruv lös, men själv trodde han fullt och fast att han var en skald av guds nåde. Och han slog mynt av sitt rimsmideri. Vartenda handelskontor hemsöktes av den originelle mannen och lite var köpte hans verser — mest för att bli av med honom. De som sågo denna poesins avart med humoristiska ögon togo emellertid emot med uppräckta händer och gömde pekoralierna som rariteter. Bland samlare av tryckpressens kuriosa äro de också än i dag högt uppskattade. Så var exempelvis Viktor Rydberg en av Kellmodins bästa kunder och det säges att skalden alltsom oftast i intima lag, när han ville på ett särskilt sätt glädja vännerna, deklamerade Kellmodins allra mest högtravande pekoraler.
  Fritiof Kellmodin dog 1879. Han red den vingade hästen till levnadens slut och kanske betar hans Pegasus på de Elyseiska fälten. Om han också inte fröjdar skalderna, är det väl någon pekoralieälskare som ler i mjugg när, som en travesterande skämtare sjöng efter Kellmodins död:

Han spottar uti lovart och höjer glädjens glav
För sjung hopp, hopp, hopp,
för sjung aj, aj, aj, aj, aj!
Och skrevar gladeliga utöver diktens hav
För sjung hopp, hopp, hopp,
för sjung aj, aj, aj, aj, aj!
Det gamla Göteborg, Fjärde häftet, C. R. A. Fredberg, 1919, s. 103-110
• Som exempel [på utarbetade ”avhandlingar” av Frithiof Kellmodin] må anföras: ”Oskicket att spotta i lovart” och ”Surlimpans inverkan på teologiska fakulteten i Lund”.
Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 303