| · Namnförklaringar och annan information: |
| · Kuriosa och övrigt rörande Majorna: A-N, O-Ö · Bilder · Uppdaterat |
| Amerikanska Flaggan |
| Ankaret |
| Apollo |
| Blåsut |
| Camelion |
| Djurgårdsvärdshuset, i folkmun ”Stora Helvetet” |
| Elva
trappor • Gunnar Blomgren ger en del upplysningar i artikeln Smugglarkrogen Elva Trappor i H.T. den 28/12 1963. Jag ska relatera det viktigaste. Tiden är alltså 1963. ”Av den gamla bebyggelsen på den forna jordegendomen Diamantlampan ... finns numera endast ett par hus kvar i sitt gamla skick. Det ena av dem är den gamla gedigna tvåvåningsbyggnaden vid Stolferstigen (Carl Johans-gatan 68) som en gång inrymde den lilla [illa] beryktade sjömanskrogen ”Elva trappor”, det andra är den kvarstående huvudbyggnaden på tomten Fredriksberg, även den ett tvåvånings trähus.” Värdshuset ”Elva trappor” hade ju fått sitt namn efter stentrappan, som ledde upp till Majberget — Stolferstigen stod det på namnskylten på 68:an, fast den egentliga stigen ju gick högre upp. ”Värdshuset låg i husets undre våning. Det var ett tillhåll för diverse skumraskfigurer, inte minst smugglare. Från ett av krogrummen ledde en hemlig trappa — dold av en trälucka — ner till den rymliga källaren. Från en landningsplats nere vid älven och upp genom den gamla gränd, som senare kallades Andrewsgatan, smög sig smugglarna i nattmörkret upp till ”Elva trappor” och stuvade i maskopi med krogvärden ner sitt olagliga gods i källaren. Det hände också, att man kilade uppför de ”riktiga” elva trapporna intill värdshuset och stuvade undan varorna i någon av de små träkåkarna på Majberget.” ”Värdshuset ”Elva trappor” kom senare i cigarrmakare C. A. Bengtssons ägo, och den illa beryktade krogen förvandlades till en ansedd och livligt frekventerad tobaksaffär. ”Snus-Bengtsson”, som han kallades i vardagslag, brukade ofta stå och bolma på en cigarr på den lilla utbyggda trätrappan.” Gamla Majpojkars Förbunds Skriftserie XII, Arvid Rosén, 1968, s. 40 |
| Guldklimpen |
| Guldäpplet |
| Gyllene Suggan • Majornas sista bordellkrog ”Gyllene Suggan” Allmänna Vägen 9 kunde räddas åt eftervärlden efter mången diskussion i olika nämnder. ”Suggans” läge var ypperligt. Stora landsvägen (nuv. Allmänna Vägen) västerut gick längs husets södra vägg och stigen ner till varven strök förbi entréerna på ostsidan. Kaptener, matroser och timmermän gick inte värdshus förbi, men inte enbart för att äta och svinga stop. Att det fanns en glädjenymf i ett väl isolerat rum, visste alla. Vägen dit gick via en lång och rymlig förstuga med Majornas kanske smalaste och krokigaste trappa upp till övervåningen. Det köpta kärlekens näste. I dag en skyddad kulturminnesbyggnad. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1998, s. 15 • ”Suggan” förvandlades under senare år till en ”elektrisk” affär och var senare under en tid klubblokal för Kals Ådens majornaavdelning. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1992, Gunnar W Blomgren, s. 6 |
| Hallbäckens
eller ”Säckbärarkrogen” • En annan, fast vida sämre krog — Hallbäckens eller Säckbärarkrogen — låg nästan vägg om vägg med Påsefasteras. Det var en veritabel lönnkrog. Åt gatan fick en viktualiehandel tjänstgöra som skylt, men inne på gårdssidan fanns en bussylta, där finkeln serverades i bleckmått av jungfru- och halvkvartersrymd. Här rann brännvinet i strömmar, stundom blandade med blod, ty våldsamma bataljer mellan rusiga säckbärare hörde till ordningen för dagen. Det gamla Göteborg, Tredje häftet, C. R. A. Fredberg, 1919, s. 68 |
| Hoppet |
| Hylan • Krogen ”Hylan”, som låg på området [mellan sockerbruket och Röda sten], förhyrdes 1785 av Hans Wickström mot en årsavgift av 50 riksdaler spec., sedan föregående innehavaren, Daniel Stenberg, lämnat den, och Wickström skulle ställa tvenne bofasta personers borgen. Hade månne krogrörelsen gått tillbaka, eftersom Stenberg avstod den och Wickström erhöll den för en, när det gällde en sådan rörelse, som det vill synas blygsam avgift? Ty trots förhållandevis billiga priser voro nog krogarna goda inkomstkällor. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 28-29 |
| Hökboet • På höger hand, från Klippan räknat, ligger sockerbrukets chefsboställe. Därintill en trädgård, vars yviga trädkronor i sommarens dagar bygga gröna valv över gatan, vidare det forna bostället för brukets predikanter, uppkrupet på höjden. Fordom var det värdshus och benämndes Hökboet efter mamsellerna Hök, vilka på 1820—30-talen residerade där som Bacchi prästinnor. Nu är det tillbyggt och moderniserat och bebos av ingeniören vid bruket S. Reuterskiöld. Det gamla Göteborg, Tredje häftet, C. R. A. Fredberg, 1919, s. 67 |
| Johnsonska (Jonssonska) värdshuset, i folkmun ”Lilla helvetet” |
| Klippans
värdshus • Ett av de mest ärevördiga husen från Ostindiska kompaniets tid är Klippans värdshus, Klippgatan 12. Främsta anledningen till berömmelsen är en namnkunnig gäst från denna tid: skeppsprästen Jacob Wallenberg. I väntan på avresa med skeppet Finland besökte han värdshuset 1769 och har i sin bok ”Min son på galejan” utförligt skildrat händelsen. (...) Värdshusvärden, skotten James Carnegie, var förmodligen inte släkt med industrimannen och donatorn. Han arrenderade den 1762 uppförda byggnaden av Volrath von Öltken, som på den tiden ägde en stor del av Klippan-området. James Carnegie svarade för rusthållet endast till år 1770, då han vid Mikaeli flyttade till Göteborg. (...) På Klippan hette traktören under 1770- och 1780-talen Hans Wikström. Hos ”traktören på Stora Klippan får man allt vad man vill ha”, intygas i en skrift från den tiden. (...) [Brandförsäkringshandlingen från 1804 ger följande upplysningar] ”Tracteurs Byggningen”, som den kallas, uppförd 1762, var av furu- och grantimmer, brädklädd och rödmålad, ”täckt med Bräder och Tegel, står på en 3/4 alns hög gråstensfot, har 2 wåningar och Wind, med 3 rum, kök och förstuga i Öfra samt 4 rum, kök och förstuga i undra wåningen”. Vi får också veta, att byggnaden är väl underhållen och ”i förswarligt stånd”. I sju av rummen var väggarna klädda med papperstapeter, och i huset fanns ”5 st Pottekakelugnar med järndörrar och Spjell”. I det enda köket fanns en spisel med bakugn under det att det andra saknade bakugn. För att återvända till exteriören: takrännorna var av trä och huset hade två skorstenar. ”Sålunda hela Tracteurs Byggningen wärde i dess nu warande stånd 1465 rdr 32 skilling”. En ännu mera detaljerad ”Beskrifning öfver Wärdshuset på Klippan” är daterad den 22 oktober 1844 — alltså 40 år senare (Drätselkammarens arkiv. Åtkomsthandlingar). Där är varje rum ganska noggrant beskrivet och man får bl. a. veta att den gamla bakugnen är tillmurad. Den gemensamma bagarestugan låg ju bara ett tjugotal alnar därifrån. I ett av rummen är golvet så utslitet ”att dymlingarna framsticker”. Taket är vitlimmat, väggarna till en del ”tapisserade på duk med paper som är målad med blå limfärg”. Alla fem kakelugnarna finns kvar. En av dem beskrives: ”En blåspräcklig Kakelugn af pot med skänk och halfrund niche, har spjel och jerndörrar och står på twå trädfotar”. Förutom den nu bevarade huvudbyggnaden fanns 1844 följande uthus: ”No 1 Ett mindre boningshus, innehållande förstuga, rum och kök. No 2 En vedbod med mangelbod. No 3 Ett Afträdeshus. No 4 Ett fähus med 2 bås, höränne öfver. No 3 En mindre vedbod intill 1”. Värdshuset jämte fyra byggnader, som låg öster därom utefter ”Allmänna vägen till Götheborg”, sålde staden jämte 10.553 kvadratalnar mark till David Carnegie år 1856. (Drätselkammarens protokoll 19/2 1956 [1856?].) År 1858 inreddes värdshuset (huvudbyggnaden) för tre familjer och blev enbart privatbostad. Om husets senare användning kan nämnas, att Galleri Kusten i slutet av 1960-talet och till 1972 hade utställningar i bottenvåningen. Sedan huset 1974 restaurerats, har fyra familjer fått moderniserade lägenheter där. Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna, Elof Lindälv, 1978, s. 49-53 |
| Kustens värdshus,
även kallat ”Gibraltar”, sedermera Kustens hotell • Mitt emot Kustens varvs huvudingång möter oss på en bergkulle ett intressant litet hus av 1700-talets typiska träarkitektur. Det är ett värdshus med gamla anor. (...) Ett värdshus av det förstnämnda slaget [avsett för den bättre befolkningen] var Kustens värdshus, även kallat ”Gibraltar” efter jordeboken och i senare tider Kustens hotell. Vid tiden för värdshusets tillkomst utbredde sig nedanför Kusttorget en äng, som gick ned till älven. Strandremsan utgjordes av en större vass, vilken lockade stadens jägare. I Ostindiska kompaniets dagar var värdshuset, som då ännu ej fått sin tillbyggnad, i fullt flor och dess lokaler togos i anspråk av välbesuttne skeppare, vilka härifrån hade god utkik på sina på strömmen liggande segelfartyg och livet ombord. Förmodligen har den äldsta delen av byggnaden uppförts av Varvet kustens intressenter, eftersom nämnda varv även på 1800-talet ägde detsamma. På 1870-talet, när bolaget Örnen övertog Kustens varv, lät detsamma uppföra en flygelbyggnad, i vars översta del en nog så ståtlig festivitetssal inreddes. Interiören med sina joniska pilastrar, röda soffor under fönstren och sitt rika ljus var mycket tilltalande. Salen blev mycket eftersökt under den senare delen av 1800-talet för bröllop, baler, maskerader och andra festligheter, och här förde fröknarna Hjerta spiran. Före dem nämndes en fru von Althoff som kvinnligt källarråd på stället. Det gamla Göteborg, Sjätte häftet, C. R. A. Fredberg, 1919, s. 187-188 • Efter värdshusperioden gick byggnaderna skiftande öden tillmötes. Frälsningsarmén disponerade tidvis stora salen, varefter huset blev kartongfabrik och inrymde bostads- lägenheter. En tid inhystes fjäderfä i den forna festsalen. År 1910 rustade man upp de då förfallna byggnaderna som lokaler åt Carl Johans församlingshem. Biskop E H Rodhe invigde hemmet 9/12 1910. (...) Sedan ett nytt församlingshem byggts vid kyrkan, var husen på väg att förfalla, och meningen var att de skulle rivas. Den 1962 bildade Kulturminnesföreningen Warfvet Kusten med kommunalrådet Alf Hermansson i spetsen anmälde sig då som hyresgäst hos fastighetskontoret. Staden var nämligen sedan 1895 ägare av husen. Efter tillstyrkan av fastighetsdirektör Louis Campanello lät staden restaurera husen under ledning av drifts- ingenjör Bertil Jeppsson och med hjälp av historisk expertis från Historiska museet. De gamla fina kakelugnarna var utrivna. I stora salen, där de har en framträdande placering, har de ersatts av ett par liknande från Södra Vägen. I bottenvåningen står nu två 1700- talskakelugnar från byggnader vid Kustgatan och Höglundsgatan. Av de vackra dörrarna till ingången har en tillhört John Halls teaterhus vid Postgatan. Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna, Elof Lindälv, 1978, s. 125-127 |
| Påsefasteras • Omkring Klippgatan eller, rättare sagt, mellan Röda sten och Slottsskogsgatan, lågo i 1800-talets förra hälvt några av traktens mest beryktade lots- och sjömanskrogar. Den mest kända av dessa var ”Påsefasteras”, så kallad efter ägarinnan, en väldig matrona, som stod högt i gunst hos de många stamkunderna, mest kanske därför att hon höll rundlig kredit och lämnade de många vännerna små räntefria lån. Lotsar och tullbetjänter voro hennes publik, och krogen var öppet dygnet om. Hit in skulle varenda lots för att få sitt kvantum ”brännvin o. drick”, innan han efter väl förrättad lotsning kunde återvända till skärgården. ”Påsefastera”, som var ganska ansedd i Majorna, stod också för rusthållet på ”Torsonska värdshuset” ett stycke därifrån, vilket tillfallit henne genom gifte. Det gamla Göteborg, Tredje häftet, C. R. A. Fredberg, 1919, s. 67-68 |
| Rutiga golvet |
| Smugglarstugan |
| Springstjernan |
| Stubbeledet • Krog i nuvarande Kungsladugård. Ett kvartssekel 1950-1975, Familjebostäder i Göteborg AB, 1975, s. 49 |
| Styvern
[Bilder] • Emellan Stigbergsliden och Johannis kyrkohöjd låg och ligger ännu i dag ett litet envånings trähus på en hög stenfot. Vid ena sidan leder en trätrappa in i huset, överskuggad av ett par lummiga träd. Detta gulmålade trähus var under flera decennier stadens yttersta krog vid stadsgränsen i väster och kallades Styvern. Det mest anmärkningsvärda med denna var att därigenom gick stadens gränslinje innan Majorna i slutet av 1860-talet [1868] införlivades med Göteborg. Egendomligt nog gick linjen mitt emellan två rum, varav följde att det ena låg på stadens område, det andra på landet eller i Sävedals domsaga. I följd av dessa besynnerliga gränsförhållanden uppstodo mången gång ganska komiska poänger, berättar en gammal majbo. Sålunda hände det en gång, att då hos en person, som bodde på Styvern, utmätning skulle fullgöras för i laga ordning domfäst skuld och länsmannen inställde sig hos honom, flyttade gäldenären över förstugan till det andra rummet, som var beläget i Göteborgs stad och där länsmannen således icke hade rätt att ingripa. Med bevis om att gäldenären bodde i Göteborg översändes utslaget till magistraten, som ditbeordrade sin överskult. Samma historia. Gäldenären begav sig återigen över förstugan och bodde nu i Majorna. Slutligen löstes frågan på det sätt att överskulten och länsmannen samtidigt inställde sig, och då blev det slut med sliringarna. (...) En lång tid i början av 1800-talet presiderade bakom disken å Styvern en sjömansänka Anna Sjöberg, vilken var vida känd i de båda förstäderna under namnet ”Mor på Styvern”. Hennes man hade varit styrman på ett av Ambrosius Landgrens skepp, men då de dåliga konjunkturerna tvingade honom till overksamhet, tog hans resoluta gumma Bacchi spira i sin hand och arrenderade värdshuset vid Stigbergsliden. (...) Styvern var varken sämre eller bättre än de andra krogarna i trakten. I källarvåningen, som var av sten, fanns krogen; där var så lågt till taket, att en någorlunda storväxt man med nöd kunde stå rak. Och golvet var belagt med tegelsten. Den siste krögaren på Styvern var den sedermera vid Stigbergstorget bosatte, förut omtalte åkeriägaren Jonsson. Det gamla Göteborg, 12:te häftet, C. R. A. Fredberg, 1919, s. 374-376 |
| The George |
| Tods värdshus • Hos oss blev portern [drycken hade fått sitt namn efter de engelska bärarna (porters)] känd redan på 1700-talet, förmodligen genom härvarande engelsmäns påverkan importerad av göteborgske traktörer. Åtminstone serverades den på Tods värdshus i Majorna till sex shilling pr glas. Det gamla Göteborg, Andra häftet, C. R. A. Fredberg, 1919, s. 41 |
| Torsonska värdshuset |
| Westerbergs eller Mariebergs värdshus, som det i dagligt tal benämndes. |
| Ärevunnen,
i folkmun ”Slintin”, även kallat Brattbergska bordellen • I [det s. k. Brattbergska] huset hände åtskilligt, som sårade allmänhetens känslor. I HT för den 19 juli 1853 kunde man läsa följande rättegångsreferat. (...) ”Enligt ingiven rapport till poliskammaren tilltalades förre tunnbindaregesällen Garns hustru på ”Amerikanska Flaggan” samt tvenne av hennes nymfer, Anna Johanna Carlsson och Christina Olsson, för det de om natten med våld inträngt uti Brattbergska bordellen och där med hugg och slag överfallit ett par yrkessystrar, Elisabet Täck och Eva Tifverblad, så att dessa erhållit diverse blodiga vedermälen av dem, varefter de begivit sig ut på allmänna vägen, där de i tre timmars tid från klockan 12 till 3 uppfört den mest infernaliska kattmusik, ackompanjerad av plumpa tillmälen och råa kvickheter, riktade såväl mot de Brattbergska nymferna som tillstädeskommande polis. Oväsendet slutade först sedan polisen, biträdd av anländ husarpatrull, bemäktigat sig hustru Gran [Garn] för att insätta henne i husarvakten. Hon blev likväl dessförinnan reklamerad av sin herr man, som under tiden kommit till tummelplatsen, sedan han förklarat sig villig att själv hålla sin värda gemål i behövlig tukt. Anledningen till detta för grannarna störande nattuppträde lär ha varit den, att Brattbergska flickor sinsemellan berättat en händelse rörande hustru Garn, vari förekommit uttrycket ”röda Hanna”, ett namn varunder hon varit känd bland det lätta gardet före sitt äktenskap. Detta hade megäran fått höra, varför hon uppbragt häröver rusat in till Brattbergs och där på sitt sätt skaffat sig upprättelse för det hederskränkande uttrycket. En hop vittnen hördes härefter, vilka alla instämmigt intygade vildsintheten av de till- talades uppförande. Ett av vittnena gick så långt i sina påstående i avseende okvädningsorden, att om Majornas alla hamnbusar voro samlade på ett ställe och uppbjödo sin kända förmåga i den vägen, så skulle de ändock blivit förstummade av styrkan och ordrikheten i hustru Garns och hennes allierades utösta otidigheter, och flera andra vittnen berättade att deras oförskämdhet gått ända därhän, att de icke haft försyn att nästan helt och hållet blotta sig inför en massa människor, som blivit ditlockade av oväsendet. Poliskammaren remitterade målet till Sävedals häradsrätt, enär en del av uppträdet timat utomhus.” Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1957, s. 9 |