| · Namnförklaringar och annan information: |
| · Kuriosa och övrigt rörande Majorna: A-N, O-Ö · Bilder · Uppdaterat |
| Bröd-Klara |
| Galna Svea |
| Hönskäringen
[Hönsekäringa] • Av ett helt annat kynne [än ”Olyckan”] var ”Hönskäringen”, tidtals bosatt västerut på området vid Sanna. Hon tillhörde de mera bemärkta poliskunderna, och få voro väl de, som så ofta som hon figurerade inför polisdomaren och i ”Förpostens” rättegångsspalter. När hon var ”pirum”, kunde hon inte underlåta att på öppen gata ställa till spektakel. Hon gestikulerade och domderade mot åskådarna, och slutet blev, att hon ”finkades”. Men villigt följde hon inte med. Hon kastade sig på gatan samt sparkade och skrek, så att hon hördes vida omkring. (...) När ”Hönskäringen” tagits om hand västerut i Majorna, måste hon ofta forslas på kärra till ”finkan”. Ibland begagnade man sig av handkärra, men oftast anlitade man någon åkare, den förste som körde förbi, att med långkärra frakta henne dit. (...) När synderskan så nyktrat till och ställdes inför domstolsskranket, gjorde hon de sirligaste nigningar, och med de sötaste och mest inställsamma ordvändningar sökte hon beveka överheten till mildast möjliga dom. Böterna fick hon, som naturligt var, förvandlade till några dagars helpension på gamla ”Rosenborg”, cellfängelset vid Lilla Bommen. Nu är också hon en av dessa, som leva kvar bara i minnet. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 300-301 |
| Kari
Skata • ”Kari Skata” var en liten oansenlig kvinna, som man ofta såg ute i Majorna. Hennes rätta namn var Karin Eriksson. Hennes historia visar, huru litet en fattig kvinna kunde draga sig fram på genom livet och ändå alltid visa ett förnöjsamt ansikte, samt huru genom arbetsamhet och energi även de största motgångar och svårigheter kunna bemästras. Egentligen bodde hon inte inom stadens hank och stör utan hade sin lilla stuga förlagd ett litet stycke utanför gränsen åt högsbohållet till. Men jag nämner henne därför, att hon mest hade sin utkomst i Majorna. Om jag minnes rätt, så var det redaktör Otto Elander — på den tiden medarbetare i Göteborgs Aftonblad — som i slutet på 1890-talet drog fram hennes historia, och snart blev det en riktig folkvandring dit ut, för att man skulle få se ”Kari Skata” och ”Skatboet”. I korthet har historien om henne berättats på följande sätt. Någon gång i mitten av 1860-talet, då under de svåra torkåren skördarna på många ställen slogo alldeles fel och nöden stod för dörren, sågo sig en mängd lantbor i Västergötland och angränsande delar av Småland nödsakade att sälja sina gårdar och begiva sig till Amerika för att skaffa sig möjligheter till utkomst. Även Karin Erikssons familj hörde till dessa, som gjort sig redo att utvandra. Till vår stad hade hon och hennes anhöriga hunnit. Medan de här väntade på båtlägenhet, insjuknade de alla i någon smittosam sjukdom. Måhända kan det ha varit eftersommaren 1866, då koleran grasserade vilt ute i Majorna och nära 300 personer bara inom Carl Johans församling på knappa två månader gingo ur tiden. Hennes anhöriga togos bort, och hon ensam blev kvar av dem alla. Nu kunde eller ville hon inte ge sig i väg. Någon tid skall hon ha bott i det lilla huset på Jägersdorff och hade då en fosterdotter. Men när denna lämnat henne, beslöt hon skaffa sig en egen bostad. Utanför staden byggde hon på ”Petters i Kyrkeby” mark i Städalen inom Västra Frölunda Stom med egna händer en liten jordhydda, som hon sedan tillökade undan för undan, alldeles som när skatorna bygga sina bon. Det blev ”Skatboet”. Där levde hon sedan hela sitt liv. Om dagarna gick hon hjälp hos familjer i Majorna och fick av dem både matvaror och pengar. Med sin lilla korg på armen sågs hon ofta på väg från eller till sin stuga, som vaktades av en stor, svart hund, medan hon var borta. Aldrig anlitade hon någon fattighjälp. Glad och nyter tog hon den ena dagen efter den andra, och med varma tankar och vackra ord för all vänlighet, hon fått röna under bekymmersamma dagar, gick hon till en bättre värld. Nu är hennes stuga borta, och en annan upptar platsen, där den en gång legat. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 301-303 |
| Lotta
Stolpher • ”Lotta Stolpher” var kvinnan med det ståtliga utseendet och den ovanligt stora krinolinen. Hon var en duktig kvinna av samma läggning som ”Kari Skata”. Hon ägde och bebodde tillsammans med en syster det lilla huset på tomten ”Solståndet”, Maj. I:e rote n:r 178, vid Hellstedtsgatan. Hon tillhandlade sig s. k. drevmat och redde ut drev, som hon fick avsättning för vid skeppsvarven under segelfartygens gyllene tidsålder. Vid 49 års ålder gifte hon sig och erhöll då namnet Adamsson. Hon gick ur tiden år 1906 och fick sin viloplats på den närbelägna kyrkogården å Marieberg. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 303 |
| Olyckan • ”Olyckan” var en av alla majbor ökänd kvinna, som en tid hade sin boplats i timmerman J. G. Diners hus, I rot. 60 — 61, vid Slottsskogsgatan. Vad hon kallades i kyrkoböckerna, vet jag inte. Aldrig nämndes hon med något annat än vedernamnet. Jag minnes henne aldrig klädd på annat vis än i s. k. ”brackekläder”, dvs. den grönrutiga klänningen, som fattigvården på den tiden bestod sina kvinnliga understödstagare och som för alla utpekade dem som fattighjon. Vad som givit anledning till namnet, kunde ingen ge tillförlitlig förklaring på. Man gissade, att det kunde ha uppkommit av den anledningen, att hon gick och gällde för att stå i maskopi med hemliga makter och att kunna bringa olycka över sina vedersakare. Smaken för starka drycker hade hon gemensam med sin äkta hälft, sades det. Ute på gatan hade hon ofta ett helt följe av det unga gardet. Då kunde det hända, att hon, uppretad över de nyfiknas närgångenhet, avbasade dem i mindre uppbyggliga tal, späckade med modersmålets starkaste invektiver. Allmänt troddes det, att ”Olyckan” besatt spådomsförmåga, och det påstods, att hon ofta anlitades, när det gällde att tillrättaskaffa på oärligt sätt bortkommet gods. Som naturligt var, blevo klienterna jämmerligt dragna vid näsan. Men sådan är nu en gång världen, att den vill bedragas, och den enes dåliga erfarenheter hindrade inte den andre att vid behov själv gå i fällan. Även ”finare” kunder sökte sig under kvällens eller nattens sena timmar ut till hennes enkla bostad för att få veta sitt framtida öde, och med hjälp av kaffesump eller spelkort läste hon för dem ut det fördoldas hemligheter, naturligtvis mot vederlag i klingande valuta. Så skaffade hon sig pengar, och så kunde hon ha råd att hålla sig med luktsnus och stimulantia. Någon poliskund var ”Olyckan” inte. Vinglade hon någon gång på öppen gata, så satte hon sig vanligen stilla på någon trappa och höll sig tyst, när någon polis syntes i närheten. De gamla konstaplarna blundade gärna för hennes svagheter och läto henne taga sig hem i fred, om de inte rent av hjälpte henne till rätta. Så hänsynsfulla kunde de gamla hedersmännen ofta vara. På sista tiden av sin levnad var hon sannolikt intagen för hel försörjning på fattigvården i Majorna. För länge sedan sover hon nu sin långa sömn under torvan på någon av våra kyrkogårdar. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 298-299 |
| Pepparkaks-Ada |
| Röa Tilda |
| Saliga Johanna • En kraftig kvinna med basröst. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1972, s. 25 |
| Snöhätte-Fina |
| Tuppfröken • Hon [”Tuppfröken” som barnen kallade henne] bodde i ett litet vindsrum på Slottsskogsgatan. Hon hade väl varit sömmerska en gång i tiden. En av hennes egenheter var att hon gärna ville pråla ut sig med en massa fjädrar, som hon fäste överallt på kläderna. Men det som skrämde oss barn mest var alla de saxar som hon hade hängande i ett snöre, som var knutet runt livet. Vi kunde få en liten bit socker om vi gick ärenden åt henne. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1957 , s. 11 |