| · Namnförklaringar och annan information: |
| · Kuriosa och övrigt rörande Majorna: A-N, O-Ö · Bilder · Uppdaterat |
| Adelpaj |
| Almanackan
eller Almanacka • [”Almanackan”] hade varit brädgårdsarbetare och hans rätta namn lär ha varit Johan Andersson. Fredberg uppgiver dock [Johannes] Olsson. Sitt binamn fick han genom sin vidunderliga beläsenhet i almanackan. Beträffande allt, som kunde uppletas i den publikationen, var hans minne fenomenalt. Alldeles intuitivt besvarade han varje fråga, vars svar kunde utläsas ur densamma. Även i psalmboken var han väl bevandrad. Men att en skruv var lös i huvudet på honom, därom bar allting syn för sägen. Och konstigt skulle han blivit genom en olycklig kärleksaffär. Kanske var det också en del annat, som bidragit därtill. Hans utseende var egendomligt, hans klädsel likaså. I den gråa dräkten av s. k. ”engelskt skinn” gick han klädd sommar och vinter. Byxorna bildade stora bucklor vid knäna. Den tillknäppta stortröjan hade han vikt upp runt om, så att han kunde hålla båda händerna i byxfickorna. Över ena handloven dinglade ofta ett knyte, vari han förvarade en del tillhörigheter. På huvudet bar han en smäckmössa och på fötterna träskor eller tofflor. Varje dag, både i vackert och opassande väder, gjorde han sin vandring mellan Majorna och Gamlestaden. Där han skred fram, räknade han trottoarstenarna, och han kunde på pricken uppgiva, huru många sådana det fanns från ett gathörn till ett annat. Låg något i kors över trottoaren, gjorde han en lov tvärs över gatan, vände sedan tillbaka och tog ett hopp över det, som han inbillat sig vara ett hinder. Vad han levde av, kan man knappast förstå. Tiggare var han inte i egentlig mening, men fick han något, så tog han emot det och muttrade några oförståeliga ord. Aldrig hörde man talas om, att han var fallen för dryckenskap, eller att polisen hade något otalt med honom. Enligt Fredberg skall han en tid ha bott i det lilla nu bortröjda huset, som bar numret 45 A vid Allmänna Vägen och där Boyes mössaffär i gamla tider var belägen. Han lär ha dött ute i Fässberg någon gång i slutet av 1870-talet eller något senare. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 305-306 • [Almanacka] var begåvad med ett underbart minne och kunde återgiva allt vad den verkliga almanackan innehöll från början till slut. Om sommaren gick han barfota, men en bestämd dag på hösten tog han på strumpor och träskor och en viss dag på våren tog han av dem igen, oberoende av väderleken. Han arbetade som plankbärare vid brädgårdarna i Majorna. Från och till arbetsplatsen beräknades ett bestämt antal steg, en del i rask gång, en del saktare och så fanns det ett antal stenar, som han skulle stiga på. Han var en stilla, snäll och oförarglig man. Göteborgsbilder 1850-1950, Harald Lignell, 1952, s. 446 |
| Baron
Björnram • [”Baron Björnram”] led tydligen av något slags storhetsvansinne, men tog sig ingenting galet till och fick därför gå lös. Sin bostad hade han i ett av de små husen på ”Sanna”. Han behängde sig med alla slags ”medaljer” och grannlåter i vackra band och bara väntade på, att drottning Isabella av Spanien skulle komma och hämta honom och göra honom till sin gemål. En gång stod ”Baron Björnram” inne i en butik och visade all sin grannlåt. Till sist drog han upp en liten tygpåse och tog upp ur denna en blank metallplåt med inskription på. Och så utlät han sig så här: ”Denna medalj visar, att jag är konung näst efter alla konungars konung”. En kvinna, som stod bredvid och såg metallbiten, sade då i viskande ton: ”Det är ju bara en ångbåtspollett”. Men nu blev ”Björnram”, som hörde det, eld och lågor, stoppade ned polletten, knäppte till stortröjan och avlägsnade sig, sedan han laddat ur sig i förbittrad ton: ”Ja, se, dumma käringar skulle man då aldrig visa något!” Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 312-313 |
| Bom-Bom • Finns presenterad i Götebosska gubbs å gumms av Bengt A. Öhnander, 2000, s. 26-27 |
| Bror
”Flaska” • Bror Harald Carlsson var son till skräddaren och tornväktaren i Carl Johans och Christine kyrkor Carl Olsson och hans hustru Britta Maria Abrahamsson. Han var född i Majorna den 17 mars 1880. Som vuxen blev Bror ”Flaska” något av ett original. Han höll till i trakterna runt Kusttorget och drog sig fram genom att uträtta småärenden för affärerna omkring torget. En tid arbetade han i åkeri- och vedaffären där. Han passade böndernas hästar, vilket också inbringade en slant. De små inkomsterna förvandlades sedan snabbt till flaskor med öl. Han försökte emellertid alltid att hålla sig ren och snygg och uppträdde om möjligt med en blomma i knapphålet. Han bodde en tid i snusmakare Bengtssons hus på Karl Johansgatan. Om man skall säga några ord om Bror Haralds far, skräddaren Carl Olsson, så var denne född i Härryda på soldattorpet Åh. Hans föräldrar var dåvarande stadssoldaten Olof Svensson och hans hustru Britta Maja Andersdotter. Olof Svensson var stadssoldat (”palt”) i Göteborg under åren 1823 — 1840 och hade fått torpet Åh som bostad. Familjen flyttade från Härryda till Majorna hösten 1856 och bosatte sig i huset no. 43 Bärgningen i 2:dra roten Wädersågen. Huset ägdes av trädgårdsmästare J. Pettersson. Olof Svensson arbetade som varvstimmerman men dog 1857 i kolera. Skräddaren Carl Olsson och hans hustru Britta Maria Abrahamsson hade gift sig den 26.10 1871. De hade gravplats på Mariebergskyrkogården, första graven på höger sida innanför grindarna vid stora mittgången. Den är numera borttagen. Nästa grav tillhörde brodern, ångslupsbefälhavaren Anders Olsson, och finns fortfarande kvar. Brödernas mamma, ovannämnda Britta Maja Andersdotter, begravdes enligt uppgift mellan de två gravarna. Bror ”Flaskas” föräldrar och syskon: Carl Olsson, född den 12.4 1836, död den 10.3 1899. Hustru Britta Maria Abrahamsson, född den 6.8 1839. Barn: Emma Konstantina, född 2.4 1865 (tidig dotter till Britta Maria). Carl Isidor, född 23.9 1874 (död 3.11 1897) Karl, född 29.4 1876. Bror Harald, född 17.3 1880. Elvira Clementina, född 23.7 1884. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1978, s. 31 |
| Cigarett-Jonne • Cigarett-Jonne gick omkring och tiggde bloss eller två öre. Ibland blev han lovad en cigarett om han sjöng en bit. Då kom det alltid: ”O, du härliga källa, som är öppen blott för mig — ge mig en cigarett nu då”. Ofta blev han lurad. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1985, Tore Wallin, s. 19 |
| Danske
Frans • (...) en försupen f d bokhållare vid Drätselkammaren (...) Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1972, s. 24 |
| Danske Johan |
| Farta |
| Galne John |
| Halte
Hellberg • [”Halte Hellberg”] tjänstgjorde som auktionstillkännagivare och linkade omkring på gator och gränder i Majorna, ringde med en klocka och meddelade, när och var en auktion skulle äga rum. Om honom sjöngs en visa: ”Halte Hellberg, Halte Hellberg, varför haltar du så? Kan inte hjälpat, kan inte hjälpat, jag har så ont i en tå.” Göteborgsbilder 1850-1950, Harald Lignell, 1952, s. 446 • Se: ”En fläkt från gamla Majorna”, Malte Hedberg |
| Halte
Kille • ”Halte Kille” hette Videll, påstod sig vara av bättre familj och nämnde ofta namn på kamrater, som gått på läroverk samtidigt med honom. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 310 |
| Hosta
även kallad Råtta på ryggen • [”Hosta” eller — som han också kallades — ”Råtta på ryggen”] misstänkte argan list, så snart någon hostade i hans närhet, och betraktade det som en blodig förolämpning mot honom. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 312 |
| Johannes
Döparen mest kallad för ”Döparn” • Det var på den tiden brännvinet kostade 1:50 litern. Majorna bestod fortfarande av småhus, med trädgård och staket omkring, små gator och i Kungsladugård låg ännu ”kungens” Ladugård, berättar Carl Persson, 82. På Allmänna vägen 23 bodde en i Majorna känd person. Johannes Andersson var hans namn. Hans föräldrar hade en kommissionsaffär och lite senare försörjde sig Johannes, som blev känd under namnet Johannes Döparn, som båtsman, med Klippan som utgångspunkt. De flesta äldre majborna känner till ”Döparn”. En del minns honom från den tiden då han mötte båtarna i hamninloppet, de minns hur han grabbade tag i trossen och drog den iland. Att lägga till var en strävsam sysselsättning redan den gången. Johannes och hans kolleger tjänade en bra hacka på att ta jobbet som roddare och efter varje väl genomfört arbete tog de ofta nog raka vägen till krogen och där gjorde de sig en glad kväll. I yngre dar gjorde sig ”Johannes Döparn” känd som en bråkstake. Han gormade och svor då han var på fyllan och ibland slutade det hos polisen. Däremellan hade han ett fint samarbete med dem. Han bärgade t. ex. lik ibland. Vid ett tillfälle fick han upp ett kvinnolik, som låg och flöt i hamnen. Eftersom det var sent och likboden var stängd bar Johannes Döparn hem liket och förvarade det i sin lägenhet över natten. Det var inte värt att lägga det någon annan stans för då kunde det lätt bli stulet! Myndigheterna betalade nämligen upp till 10 kronor för ett lik. Johannes Döparen hjälpte polisen på andra sätt också. På Husargatan stod t. ex. en kväll en berusad kvinna och skrålade. Hon hade fallit omkull, var smutsig och polisen ville inte gärna befatta sig med henne. Men hon störde grannskapet och något måste göras. Johannes Döparn befann sig i närheten, han gick resolut fram till kvinnan, lyfte henne utan vidare resonemang upp på sina axlar och med polisen traskande i täten tågade sällskapet (det fanns ju alltid nyfikna vid sådana tillfällen) till polisstationen. ”Damen” tjöt, förstås. Johannes Döparn söp en del, därtill fick han med tiden allt hårdare konkurrens från andra båtsmän. Det behövdes andra kvalifikationer än att balansera i land på trossar för att hänga med i konkurrensen. Johannes Döparn, i sina bästa år vig som en katt, slogs med andra ord ur brädet. Han var tvingad att hitta en ny utkomst. Men det var ont om arbete, i likhet med många andra gick han i landsflykt, han emigrerade till Amerika. Med Johannes Döparn, som alltid gick i slokhatt, försvann en färgstark person ur Majornas hävder. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1967, s. 22-23 • Han var helt snäll egentligen, han varken stal eller slogs. (Endast med poliserna i Majorna). Men hittade på en väldig massa ofog så poliserna i Majorna sände honom två gånger om till Amerika, för att bli av med honom. Men han vart snart tillbaka. Min pappa var ölutkörare på Kronans Bryggeri, han var en lördag eftermiddag till Kustbryggan, och blev vittne till detta. Det stod en väldigt elegant herre där, klädd i ljusgrå kostym och halmhatt. Han väntade på Styrsöbåten. (Skärgårdsbåtarna lade till där på den tiden). Döparn var där, och gick fram till den fina herrn och frågade om han kunde simma, han svarade ja, och då tog Döparn honom i armen, och sa då badar vi då, och hoppade i vattnet med honom. Han kunde inte simma, men det kunde Döparn, han sam runt den andre, som skrek på hjälp. Döparn hjälpte honom upp, men min pappa tog upp halmhatten med en båtshake. Väskan han hade med sig fann de inte. Pappa skulle en söndag f.m. gå till bryggeriet för att rykta sina hästar. På gatan kom Döparn i bara skjortan och bad om snus, vilket han även fick, men för varje ”Fruntimmer” som gick förbi drog han upp skjortan där fram. Pappa skämdes, han fick aldrig något snus av honom mer. Han hade hustru och fem, sex barn. Dom fick inte bo länge på varje ställe, utan blev alltid vräkta, och fick ideligen flytta. Då drog hustrun en handkärra och barnen puttade på därbak. Döparn själv kom hoppande och skrattande med nattkärlet (pottan) i handen. Detta har jag själv sett, och varit med alla de andra barnen och sprungit efter, för att se vart Döparn skulle flytta denna gång. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1985, Kerstin Hansson, s. 31 |
| Kalle (Calle) Grönqvist |
| Kalle
Slusk • Han bodde i Wetterlindska huset vid Gråbergsgatan, hörnet av Kustgatan. Han var alkoholist. Sågs oftast vandra över Gråberget, raglande och pratsam. Men var snäll och ofredade ingen. Barnen omkring voro aldrig rädda för honom, ty han skämtade ofta med dem. ”Får jag sparka dej i baken så får du två öre”, sade han till ungarna. Fick han ge dem en lätt spark, så fick ungarna 2 öre var. Och Kalle Slusk skrattade belåtet. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1972, s. 28 |
| Kellmodin |
| Kikka-Kakka • Den, som man ofta såg med sin vattenbåt vid Bläsan, var den gamle hedersmannen Calle Börjesson, gemenligen kallad Kikka-Kakka på grund av sin oförmåga att säga ut en del bokstäver, då han talade. Det blev mest k-ljudet, som han behärskade, och till följd därav uppstod ofta en massa roliga förvecklingar. Han lämnade vatten till fartygen, och det vattnet tog han ur Bläskällan, innan stadens vattenledning från Delsjön hade ordnat vattenposter så nära sjön, att Börjesson kunde draga nytta av dem. Först hade Börjesson segelbåt, å vars storsegel fanns målat med stora bokstäver ”Waterboat”, men sedermera köpte han en större jakt, vari han lät sätta en ångmaskin med propeller. Vid ett tillfälle var olyckan riktigt framme. Börjessons gamla medhjälpare, som nu hade blivit maskinist, förstod alldeles utmärkt sin kaptens ofullständiga tal, och allt gick bra, när Börjesson begärde manöver i maskin. Men så slutade den gamle maskinisten och en annan karl intog hans plats. På första turen ut från Bläsan hände det, att en roddbåt helt plötsligt kom i vattenbåtens väg, och för att undvika kollision, måste Börjesson begära stopp i maskin. Han ropade alltså i talröret: ”Köpp i maskin!” vilket den nye maskinisten icke förstod. Börjesson ropade förgäves tre gånger, och då maskinisten nu går upp på däck, för att taga reda på, vad kapten menar, så smäller det. För att icke gå rakt på roddbåten, har Börjesson på dessa dyrbara sekunder måst lägga om rodret, med den påföljd att han i stället rammar badhuset, vars ena vägg intrycktes, och då detta just hände under damernas badtid, kan villervallan lättare tänkas än beskrivas. Gamla Majpojkars Förbunds Skriftserie III, 1933, s. 31-32 |
| Koralen |
| Korvanöta |
| Kållänningen • Bland de personer, som höllo till vid Bläsan, fanns det åtskilliga typer, som äro väl värda att räddas ur glömskan. Jag minns ”Kållänningen”, en originell och mycket frispråkig sjöman, som alltför tydligt verkade en smula virrig. Han påstod sig äga lika god rätt till Gamla Varvet som Landgrenaren, och när processionen vid Adolf Landgrens begravning satte igång, vem sällar sig under allmän häpnad till tåget om icke ”Kållänningen”, iklädd sina söndagskläder och en hög plyschhatt, omlindad med sorgflor. Gamla Majpojkars Förbunds Skriftserie III, 1933, s. 30 |
| Momma • ”Momma” [vars dopnamn var Edvard] samlade cigarrstumpar på gatorna och stoppade dem i munnen tills kinderna stodo ut som klot. ”Om vi får se din buss, ska du få en päng”, ropade barnen till honom. Min barndom i Majorna, Ragnhild Bågenholm, 1955, s. 64 • För ett öre fick man se den ena [bussen], och betalte man två öre, så visade han bägge. Sedan lades bussarna in igen. (...) Om söndagarna gick han i kyrkan, klädd i cylinderhatt, som någon skämtare förärat honom. Han deltog intresserat i psalmsången, men psalmboken höll han upp-och-nedpå, och texten var hans egen uppfinning, alltid oföränderligt densamma: ”Eja, eja, eja”, och detta i oändlighet. Efter gudstjänsten vandrade han ut till Kungsladugård, där han på middagen varje söndag fick äta sig mätt. Värden på stället roade sig med att fråga honom, vad prästen hade sagt i kyrkan, och svaret blev alltid detsamma: ”Gå i mörkret, gå i mörkret!” Detta var ”Mommas” hela behållning av predikan. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 309 |
| Pajen |
| Perpedicken |
| Sickle-Lars • Om den sistnämnde [Sickle-Lars] gick det talet, att han en kväll fallit i älven invid en brygga. På morgonen fann man honom stående i vattnet invid en påle. Framför munnen hade bildats en luftblåsa, och när han väl dragits upp ur vattnet, kunde han genom lämplig behandling räddas till livet. Men underlig blev han från den dagen, talade suddigt och sicklade oupphörligt, därav namnet. Med tillhjälp av en skottkärra transporterade han sand från Röda sten till fattigvårdsinrättningen och gick ibland ärenden för sådana, som tordes anlita honom. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 312 |
| Silverjuden |
| Skit-i-Lund • (...) Skit-i-Lund, en åkare, som brukade ropa till sin häst, när denne var litet trög: ”Nå! Ska du gå eller ska du ha dej ett rapp, din dumma mänska till häst?” Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1972, s. 24 |
| Sköna Helena (trots namnet en mansperson) |
| Snälltåget • ”Snälltågets” namn var Vidholm. Han skulle ha blivit virrig i huvudet efter en händelse, som berövade honom det käraste han haft. En gång skulle han vid järnvägsstationen möta sin fästmö. Men denna hade under resan råkat ut för en olyckshändelse och mistat livet. Detta tog han så hårt, att han aldrig mer kunde fullt återställas. Varje dag företog han på bestämd tid sin promenad till stationen för att taga emot fästmön. Fäktande med båda armarna satte han i väg med en brådska, som väckte allas uppmärksamhet. Aldrig gav han sig tid att stanna utan skyndade bara på. Detta var anledningen till benämningen. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 310-311 • Han var en gammal man med i hög grad energiska och inbundna drag, som alltid hade fasligt bråttom på gatorna och svängde med armarna utefter sidorna precis som om det gällde en gångtävlan. Sin väg uppmätte han alltid i räta och vinkelrätt avvikande linjer. Skulle han därför nödvändigt över en gata, så skedde det på så sätt, att han gjorde en blixtsnabb vändning åt höger eller vänster och fortsatte utan att någon gång ha bromsat rakt — aldrig snett — över gatan, där han efter att ha nått motsatta trottoaren gjorde en lika blixtsnabb vändning i rät vinkel och fortsatte att följa en rak linje. Ve den, som mötte och ej gick i [det måste menas ur] vägen. I gathörn var det nästan livsfarligt att passera samtidigt med ”Snälltåget”, ty han minskade aldrig farten. Göteborgsbilder 1850-1950, Harald Lignell, 1952, s. 445 |
| Styrman
med paraplyet även kallad Styrman Eriksson • ”Styrman med paraplyet” hade efter slutade färder till sjöss slagit sig ned på landbacken. Var han visade sig, gick han, sommar och vinter, i solskensväder och regnrusk, med ett hopvikt paraply instucket under ena armen. Försmådd kärlek skulle ha gjort honom virrig. Han hade — sades det — på en bemärkelsedag, velat begåva en beundrad ungmö med det paraply, som han bar på, men blivit utskrattad av henne och jämmerligt fått korgen. Sedan dess var det slut med hans jämnmod, och som en skugga vandrade han omkring med paraplyet ständigt buret innanför stortröjan. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 311 • En jättelik, kraftig gestalt var han [Styrman Eriksson] och till åren kommen samt gick något framåtlutad. Livet tycktes ha farit illa med honom. Han var alltid klädd i en tjock vinteröverrock, vars färg skiftade mellan gult och grönt. Det märkvärdiga med styrman Eriksson var, att han under den tjocka ytterrocken bar en gammal, söndrig paraply, som stack fram då mannen böjde sig. Låg någon kärlekshistoria bakom här? Omöjligt är detta ej. Eriksson var en självförsörjande rättskaffens man, som livnärde sig genom att förfärdiga korkfendrar. Gamla Majpojkars Förbunds Skriftserie II, 1932, s. 48-49 |
| Susing • Han [Susing] var liten och rätt spenslig, var alltid klädd i svarta, av slitning blanka kläder och bar ständigt under ena armen en järngryta, jag tror grytan var sprucken. Han fick emellertid gå i fred och försvann lika fort som han kom. Gamla Majpojkars Förbunds Skriftserie II, 1932, s. 48 |
| Taleiten
alias Ville Möller • ”Taleiten”, alias ”Ville Möller”, var en försupen brädgårdsarbetare, som blivit alldeles förstörd genom spritmissbruk och ett oordentligt levnadssätt. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 311 |
| Tomla • Han bodde i Majorna och anlitades ofta som extra hjälp vid själaringning i Carl Johans kyrka. En i stadsdelen mycket välbekant handlande var död och ”Tomla” stod som vanligt uppe i kyrktornet och trampade sin klocka. Efter väl förrättat värv skulle han ha sin betalning, men då han ansåg denna för dålig, utbrast han förtretad: ”Aldrig ringer jag för den tusan mer!” Och han höll ord. Göteborgsbilder 1850-1950, Harald Lignell, 1952, s. 445 |
| Tummeli
å Tummelanta • [”Tummeli å Tummelanta”] var alla pojkars fasa, ty han satte efter dem med långa språng, när de gjorde sina hyss med hans hjulbår, som han drog genom gatorna. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 312 |
| Vatten-Anton
även kallad Galne Anton eller Gane Anton • ”Vatten-Anton” [som av pojkarna gemenligen kallades ”Galne Anton”] var på sina vandringar alltid klädd i hård hatt, som han dragit ned över öronen. Han hade till hobby att samla knivblad, en hobby varmed pojkarna gärna hjälpte honom, och att hålla reda på, om husen vid en gata lågo i rät linje med varandra. För att göra sig viss om detta ställde han sig vid ett gathörn, och med högra handen lyftad i ögonhöjd syftade han in gatulinjen. När pojkarna hejdade honom för att få en pratstund, intog han en egendomlig ställning. Han stötte ideligen med vänstra fotspetsen mot högra klacken eller omvänt och höll på med detta, så länge samtalet varade. När han på skämt uppmanades att telefonera — det var på den tiden, då telefonen var så gott som en nymodighet — så gjorde han lustiga gester för att visa, hur det gick till. Liksom ”Momma” var han kyrksam, besökte gudstjänsterna, deltog på sitt sätt i psalmsången och sågs därvid ibland fälla tårar. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 308, 309-310 • ”Gane Anton” strövade omkring med en liten kärra och stannade då och då och sopade med en kvast, som inte var mycket större än en visp — kanske hade han varit gatsopare i sin ”välmakts” dagar. ”Gane Anton” hade en klocka av trä, som han alltid ställde efter tornuret i Carl Johans kyrka, till stor fröjd för barnen, som förstodo att det bara var en leksaksklocka. Min barndom i Majorna, Ragnhild Bågenholm, 1955, s. 64 |
| Vatten-Oskar
även kallad Mät-Oskar eller Mätarn • ”Vattenbäringen” är inte längre något yrke. Decenniet före sekelskiftet fanns det ännu många hus i Majorna, som inte hade vatten inne och inte ordentligt dricksvatten på nära håll. Minnet av vattenbäringen levde kvar i Majorna i hela min barndom i ”Vatten-Oskar”, som med sina ok burit tusentals spänner vatten från källaren [källan] vid Bläsan. Han var en av Brackas fredliga men lite veliga pensionärer. Han var mycket förtjust i barn och kittlade dem gärna lite i nackgropen medan han läste en liten dum vers eller mätte dem. Han kallades också ”Mät-Oskar”. Han sade alldeles tokiga mått som t. ex. ”fem alnar och fyra tum”, ”sexton mil och aderton fot”, men varken lilla Elsa eller jag tvivlade på riktigheten. De gamle säga att han brukade gå till kyrkan iklädd en smal stormhatt till den grova bruna mollskinnskostymen, som var karlarnas Brackauniform, och att han brukade gå fram och sätta sig på altarringen. Min barndom i Majorna, Ragnhild Bågenholm, 1955, s. 63-64 • Ofta hörde man honom [Vatten-Oskar] också kallas ”Mätarn”. Han hade nämligen för sed att på lek med högra handens tumme och pekfinger mäta mötande barn från hjässan ned till fötterna och därjämte kittla dem. Mot en billig ersättning hade han åtagit sig att hålla rent utanför en eller annan fastighet. Efter honom har man klagolåten: ”Det värsta, jag vet, är hunnar å pojkar å hisingsbönner, för hunna skäller på mej, å pojka gör narr å mej, å hisingsbönnera binner sina hästar i fru Patersons staket”. Det sista momentet i klagolåten kan man förstå, om man får veta, att fru Paterson var en mäkta respektingivande dam, som ägde fastigheten vid östra sidan av Carlgrenska skolan. ”Vatten-Oskar” hade åtagit sig att avlägsna orenlighet utanför staketet. Hisingsböndernas hästar orenade ofta där. Och då han inte kunde passa på varje gång, sådant hände, fick han ovett av sin uppdragsgivare. Det forna Majorna i ord och bild, Axel Rosén, 1938, s. 308 • Vår Talavekalare sjökaptenen med signaturen V. F-t. berättar i dag om Vatten-Oskar. (...) Kapten har ordet: — Ett gammalt original från Majorna vid slutet av 1890- och början av 1900-talet, var Vatten-Oskar. Han var en gammal oförarglig brackegubbe. (...) Oskar kom alltid drivande Andra Långgatan ner från Stigbergsliden. Han var klädd i en blanksliten redingot av obestämbart snitt, en bucklig skorstenshatt. Han väckte ingen särskild uppmärksamhet så när som från gatans pojkar, inte så att han fick en svans av ungar efter sig, vilket för övrigt inget av våra gamla original fick. Med Vatten-Oskar var det så att några pojkar sprang förbi honom, ställde sig och låtsade sig se i ett skyltfönster. Detta begrep Oskar ganska väl. Han var strax med i leken. Den gick nämligen ut på att när han kom fram till pojkarna stannade han upp, kröp med handen upp efter ryggen mot huvudet under det han mumlade alltid samma ramsa: ”Där kommer ho krypande krallande (lusen) och biter i skinnet”. Med det så nöp han grabben i nackskinnet, å det med allt annat än silkesvantar. Så sa han: ”De schvir men de schvir gött”. Sedan fortsatte han att gå. Det var inte lönt att försöka trixet en gång till, då gick han bara förbi med sitt stereotypa smil som lade hela ansiktet i rynkor. Det påstods att han hade en lus i nypan och att han vid slutet av krypandet placerade den på pojken. Mej veterligt var det dock aldrig någon pojk som fick ohyra från gamle Vatten-Oskar, slutar kapten. Göteborgs-Posten, tala ve Kal, 1969-11-30 |
| Ved-Petter
även kallad Sanningens pärla • När Majornas mest kända original ”Ved-Petter” gick bort blev Majorna ett typiskt ansikte fattigare. Som bekant dog han av hjärnblödning i den vedbod inom Kustens varv, som på senare tiden varit hans bostad. Hans lidande blev lyckligtvis mycket kort. ”Ved-Petter” hette Knut Evald Zachrisson, ett namn som väl inte så många kände till. Fadern var maskinist på repslagarbanan vid Slottsskogsgatan. Familjen flyttade sedan till Höglundsgatan, och kring dessa kvarter har ”Ved-Petter” alltid hållit till och sökt sina mer eller mindre primitiva bostäder. Ett tag bodde han i växthusen vid Klippan. Många i Majorna ha förundrat sig över att han haft en så strålande hälsa, och detta trots att han sällan sov i vanliga rum. Han var vid sin död 66 år gammal. ”Ved-Petter” drog sig fram under många år genom att vid ”Barkens” och ”Barkmans” brädgårdar köpa upp avfallsvirke, som han sedan sålde i småslankar till folket i Majorna, som på den tiden i regel inte hade råd att köpa så stora partier ved på en gång. Man levde ur hand i mun för ett trettiotal år sedan därute. När de båda sågföretagen lades ned, fortsatte ”Ved-Petter” med sin näring genom att köpa eller tigga sig till avfallsvirke från bryggan. Litet lumpsamlande och diverse småaffärer hjälpte honom jämte andra människors godhet att dra sig fram. (...) Han hade en minst sagt livlig fantasi, då det gällde att intressera en medmänniska för en affär, och hans kanske litet slarviga umgänge med sanningen gav honom också namnet ”Sanningens pärla”. Men ingen behövde bli lurad, eftersom han var så innerligt väl känd, och med en road min lät man väl i regel honom hållas. Tjänade han en femtioöring på kuppen, så var ju ingen skada skedd. Den hade han förmodligen fått ändå. En sak var ”Ved-Petter” fruktansvärt rädd för, och det var fattigvården. Den sökte han aldrig hjälp hos. Behovet av frihet var så stort hos honom, att han underkastade sig de svåraste obehag, bara han fick ströva fritt omkring med sina vedsäckar. Även om det aldrig gick att få in honom i de vanliga samhälleliga fårorna, så gjorde han ingen människa något för när. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1967, s. 17 |