| · Namnförklaringar och annan information: |
| · Kuriosa och övrigt rörande Majorna: A-N, O-Ö · Bilder · Uppdaterat |
|
|
| • År
1872 väckte grosshandlare J. Ekman ett förslag i stadsfullmäktige
om skogsplantering inom stadens områden. I de västra stadsdelarna fanns
då, som nu, Slottsskogen som ett omtyckt och frekventerat område för
befolkningen. Men, i övrigt låg dalstråken och lerslätterna
ut mot Kungsladugård och höjdpartierna vid Sandarna tämligen kala.
Endast vid den låga bebyggelsens trädgårdstäppor utmed bergskanterna
kunde man skönja någon form av kraftigare vegetation. Orsaken till
trädlösheten var betesgången, som här hade bedrivits i århundraden. Ekman menade att Elfsborgs Kungsladugårds utmark skulle vara en lämplig trakt att börja med. Marken var visserligen utarrenderad till lantbrukare A Brinck, men i kontraktet med honom hade staden införskrivit att man skulle ha rätt att verkställa skogsplantering på lämpliga ställen i utmarkerna. Markerna, som bestod av 148 tunnland, var dock dåligt hägnade. Den västra delen mot Frölunda saknade stängsel på 2 800 fots längd och gränsen mot Nya Varvet på 1 750 fots längd. De östra delarna, som hade bättre beten, var hägnade med ett undantag på 890 fot. Man skred till verket. Redan på våren 1873 konstituerade sig ”Styrelsen för skogsodling omkring Göteborg”. I styrelsen återfanns förutom Ekman bl. a. A[ugust] W[ilhelm] Malm, känd för den s. k. Malmska valen och för sina insatser för ”Småfåglarnas vänner”, vilket mången majbo kanske erinrar sig från strövtåg i Rya skog där en minnessten fanns över honom inne i skogen, innan man började fundera på reningsverk och annat. Hägnaderna ordnade man till så att åtminstone kringströvande kor på utmarkerna i Frölunda inte kunde ta sig över stadens område. Dels lade man ut stengärdesgårdar och dels kraftiga järnstaket uppe på bergshöjderna. Rester av järnstag och dubbar kan man ännu återfinna bl. a. väster om Västra Begravningsplatsen, just i den forna Frölunda-gränsen. Trädgårdsmästare J. G. Björkman antogs till plantör, och han började genast på våren att så skog på Sandarna och på torpet Svalebo. Det var inga oansenliga åtgärder som vidtogs, redan det första året hann man med 992 dagsverken (dagsverkslönen var då 89-96 öre). Man sådde ned 132 skålpund frö, huvudsakligen gran och fur, 12 skålpund lärk samt 40 kannor ekollon. Dessutom satte man 15 600 stycken 3-4 åriga plantor av 15 olika arter. Plantorna bestod mest av lövträd, bl. a. inköpte man björkplantor från Hunneberg. Ekollonen köptes från norra Halland medan fröna dels var inhemska och dels inköpta utomlands. För att nedbringa kostnaderna och för att få friska plantor anlade man samma år en plantskola vid Margreteberg. När trädgårdsmästare Björkman och hans medhjälpare planterat färdigt för året på Sandarna och Svalebo lät man vidtaga allehanda skyddsåtgärder för skogsodlingarna. Kungörelser infördes i stadens tidningar och från predikostolarna i Frölunda, Majornas och Örgrytes kyrkor upplästes meddelanden om planteringarna. Ute i odlingarna satte man upp varningstavlor som hotade med allvarliga följder om man gjorde någon åverkan. Nästa år, 1874, satte man igång med planteringar på lägenheterna Margreteberg och Stubbehagen, huvudsakligen med bokollon. I kärrmarkerna närmare Elfsborgs Kungsladugård satte man ut 10 400 sticklingar av pil. Man skulle ju gärna tro att av alla dessa insatser skulle det bli ett överväldigande resultat. Nej, inte omedelbart ... Åren 1873 och 1874 blev tyvärr dåliga år. Dels var det torrår och dels blev det barvinter med stark nattfrost. Det drabbade särskilt de sandigare markerna och särskilt uppe på Sandarna där ex. granen helt slog fel. Andra plantor var uppenbarligen inte lämpade för klimatet utan tynade bort. Livskraften hos en del andra arter var däremot stor. Så kunde man på Sandarna mäta plantor av fur som skjutit i höjden 20 tum och som hade årsskott på 12-14 tum. År 1875 antog man en ny plantör, en f. d. kronojägare. Han skaffade bl. a. tallplantor från Svältorna i Västergötland, som han antog skulle vara härdiga även i det karga västkustklimatet. Samma idé låg säkert bakom när han sedermera köpte alm, ek och bokplantor från Forstvesenets Plantskole Sandnaes i Norge. Man fortsatte med planteringar i Majornas västra utkanter och i kronojägarens första verksamhetsår kunde 52 000 plantor placeras i Sjöbergen och på gränsen mot Frölunda. Där ingick också 500 plantor ”Weymots tall”, vilket visar att man ännu ville pröva sig fram och se vilka arter som snabbt skulle acklimatisera sig. Lättast hade man det på Margreteberg och Stubbehagen. Där lyckades bok- och ekplanteringarna fullständigt. Under de närmast två följande åren gick man över nyplanteringarna och bättrade på med nysådd där sådan kunde vara nödvändig. ”Styrelsen för skogsodling omkring Göteborg” hade då verkat i fem år. Slottsskogsstyrelsen tog då över ansvaret för det fortsatta arbetet. På dessa fem år hade man planterat inte mindre än 268 000 plantor och sticklingar, sått 367 skålp frö och ollon, lagt ned 2 171 dagsverken till en kostnad av knappa 7 000 riksd. Och vad blev resultatet? På stora partier av Majornas utkanter växte det upp skog och dungar där det tidigare varit helt kalt. Ett grönt stråk hade kommit till från Margreteberg över Stubbeled—Svalebo—Västra kyrkogården över Sanna till Nattmansbostället och Sjöbergen. Vi har ännu kvar rester av detta grönområde, rätt illa skött och medfaret. Det är dock en lunga i stenöknen som betytt mycket för harmonin för människorna ute i väster. För hundra år sedan kunde man väcka motioner om att plantera träd. Nu har visserligen staden vuxit ut och trafikbekymren är legio, men det talas inte så mycket om att plantera träd, som om att såga ned almar och lindar och göra asfalterade parkeringsplatser av våra grönområden. Historien har lärt oss att det tar kort tid att såga ned ett träd men att det är lång tid till den resliga furan. Därför finns all anledning att tänka på ”Styrelsen för skogsodlings” pionjärinsats och kanske även vara beredda på att ge dem en sådan gärd av hyllning att vi, om så skulle erfordras, kämpade — till sista sista barret. Föreningen Gamla Majgrabbar, Julen 1971, Göran Larsson, s. 30-32 |