| · Namnförklaringar och annan information: |
| · Kuriosa och övrigt rörande Majorna: A-N, O-Ö · Bilder · Uppdaterat |
| • Det mest
illa beryktade stället var Beata Jakobssons nykterhetsvärdshus vid Djurgården.
Hon begärde förnyad tillåtelse för sig och en kompanjon,
ogifta Svensson, år 1858. Värdshuset [också känt under namnet
”Stora Helvetet”] var blott genom en gärdesgård skillt
från Djurgårdskyrkogården. B. J. Glasell var då v. pastor. Han skrev å församlingens vägnar en bister inlaga mot sådan tillåtelse och begärde tillika att all dans skulle förbjudas å f. klamparen C. G. Svenssons egendom å Djurgården. Skrivelsen är en i starka färger hållen skildring av oväsendet hos Jakobssons: ”Genom Guds ord, under bön och sång helgad och avsöndrad, borde väl en kyrkogård vara fridlyst och de döda åtnjuta den aktning, som själva hedendomen visar dem och deras lägerstad. Då prästen överlämnar den döda kroppen åt gravens vila eller då kära anförvanter säskilt på vilodagen önska vila ut vid minnet av de avsomnade, är det för den naturliga känslan, för att ej tala om den kristliga, upprörande, att på sådant ställe och i sådana stunder störas av dansmusik, karusellåkning och lättsinnets vilda skratt för att icke säga hån, som så ofta bliva högljuddare och starkare vid sidan av sorgen och allvaret, när det icke därav låter sig nedtystas. I sedligt avseende utövar detta ställe ett det menligaste inflytande, ty dit strömmar även barn och ungdom synnerligast om söndagarne, där de snart fångas i de förgyllda snaror den skamligaste och orenaste vinningslystnad under namn av nykterhet utlägger. Motsvarade ifrågavarande värdshusrörelse sitt namn och vore en verklig nykterhetsrörelse, så att där såldes uteslutande kaffe och the och besökande på ett anständigt och Helgedagen värdigt sätt njöto en förfriskning, därvid själen som kroppen förbleve nykter, så skulle det leverne, som nu hålles, icke vara vad det nu är, ingenting mindre än nyktert. Att av församlingens polisstyrka under nu varande förhållanden vänta någon strängare tillsyn vid detta avlägsna ställe är ej att förvänta, då de liderliga ställena utmed allmän farväg icke strängare bevakas än att det ena uppträdet efter det andra vittnar om att de som innanföre äro, snarare äro de rådande än de lydande.” Majornas Kyrkokrönika, Per Pehrsson, 1926, s. 187-188 |